SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
EPISKOPAL epis1kopa4l l. epi1-, l. 10—, l. -ωp-, äv. -åp-, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. adj. adv. -T; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av senlat. episcopalis, av episcopus (se BISKOP); jfr eng. episcopal]
kyrk.
I. adj. till BISKOP (o. EPISKOPAT): biskoplig, biskops-. LittT 1797, s. 163. Episkopala kyrkan (i Förenta staterna). Bremer N. verld. 1: 284 (1853).
II. sbst.: medlem av en kyrka med episkopal författning, särsk. av den anglikanska kyrkan; anhängare av episkopal författning för en kyrka. SvLittFT 1834, sp. 640. Stavenow Eng. rev. 115 (1895).
Ssgr (till I): EPISKOPAL-KYRKA. kyrka med biskoplig författning, i sht om den anglikanska kyrkan; jfr BISKOPLIG b. Frey 1843, s. 233. Hagström Herdam. 2: 198 (1898).
-VISITATION. (†) biskopsvisitation. VDAkt. 1736, nr 167.
Avledn. (till I): EPISKOPALISM, r. teori l. riktning som anser att kyrkans författning bör grunda sig på biskopsstyrelse; äv.: förhållande(t) att en kyrkas författning grundar sig på biskopsstyrelse. Biogr. lex. 14: 200 (1847).
Spoiler title
Spoiler content