EPILOG ep1ilå4g l. e1p-; r. (m. Envallsson Mus. lex.(1802), Lundell); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[i sista hand av gr. ἐπίλογος, avslutning på ett tal, av ἐπί, på, (där)till (se EPI-), o. λόγος, tal]
(versifierat) tal (äv., i sht förr, mindre pjäs) som hålles (resp. gives) ss. avslutning på en festlig tillställning, särsk. en teaterföreställning, antingen syftande på festens föremål l. föreställningens innehåll (l. framförande) l. med mera självständigt innehåll (t. ex. firande av en kungl. födelsedag l. förmälning l. dyl.); efterpjäs, efterspel; i utvidgad anv.: avslutning, slutord, efterskrift (i sht till en roman o. d.). Björkegren(1784; under épilogue). Epilogue til Den 1 November 1795. C. J. Lindegren (1795; titel; efterpjäs till firande av G. IV A:s 17 -åriga födelsedag). Alla Kungars Pro- och Epiloguer / Mot vår Fest jag icke byta vil. Lenngren (SVS) 2: 349(1796). Epilog vid Magister-Promotionen i Lund 1820. Tegnér (WB) 3: 91(1820). — allmännare. Epilog till mina vänner. Stenbäck Dikt. 152(1868; titel på samlingens sista dikt).
