(ähre- BtÅboH. -bötigh RP 8: 60(1640); -be(e)dig OxBr., BtÅboH)
I. [jfr ä. d. erbødig, redobogen, efter mnt. erbodich, t. erbötig, redobogen, till erbēden resp. erbieten (se ERBJUDA)] (†) villig (att lämna ngt); beredvillig, redobogen. OxBr. 11: 487(1632). Lind(1749).
II. [ombildning av t. ehr(er)bietig i anslutning till I] vördnadsfull; äv.: som medför anseende, förnämlig. (Han har) eet ährebedigt ståndh beklädt. BtÅboH I. 13: 146(1638). Med all erbödigh och underdånigh reverens. RP 8: 60(1640). Spegel GV 222(1685).
