[fsv. äre- (i ssgrna äre-mark o. -skogher; av fi. erä, aflägsen, obebodd ort]
(numera bl. i historisk framställning, i fråga om ä. finl. förh.) i ssgr: öde-, vild-.
Ssgr: ERE-BYGD. (†) ödebygd. I Findlandh skall ware eett stortt styckie landh, hwilkett kalles Ehrebygden. SUFinlH 1: 168(1601). —
-MARK. ödemark, vildmark, ouppodlad (men för kolonisation lämplig) jord; utmark (använd för jakt o. fiske). Then skada the Bönder aff Nyeslott .. göre (bönderna i Kumogårds län) påå theres äremarker och fiskerij. GR 16: 742(1544). Flyttie up udi eriemarcken. Därs. 21: 186(1550). VgFmT II. 8—9: 25(1908).
