EREKTION e1räkʃω4n l. er1-, äv. -ek- (eräcktschón Dalin), r. (f. Dalin(1850), WoJ(1891)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[ytterst av lat. erectio (-ōnis), vbalsbst. till erigere, uppresa, uppställa, av e- (se EX-) o. regere, rikta (se REGERA)]
fysiol. förhållande(t) l. tillstånd(et) att ett kroppsligt organ som innehåller svällvävnad gm blodöverfyllnad i denna blir l. är styvt; särsk. i fråga om membrum virile. (Patienten) hade plågsama erectioner om nätterna. VetAH 1810, s. 128.
