[fsv. eriksgata; av ovisst urspr.; om olika förslag till tydning se Hellquist. Formerna ä-rikis- o. riks- äro etymologiserande]
(förr) benämning på den färd gm rikets centrala provinser som i vissa landskapslagar (o. sedermera i landslagen) var föreskriven för en nyvald svensk konung, under vilken färd denne i varje lagsaga skulle giva o. mottaga försäkran om hållande av de eder som vid valet svurits på Mora äng. Rida sin eriksgata. Rydhe wore ericsgathw kryngh om rykiith effther sancte Erich konings lagh. SvTr. 4: 1(1521). Den sista eriksgatan hölls af Karl IX, som stundom pedantiskt iakttog landslagens bud. Hildebrand Statsförf. 222(1896). — oeg. l. mer l. mindre bildl. Triewald Förel. 1: 192(1728, 1735; om jordens gång kring solen). (Då) Grenander med mig for en eriksgata kring största delen af sitt pastorat. E. G. Geijer(1827) i MoB 7: 187. På din sista eriksgata nu vår sista hälsning tag! (Cavallin o.) Lysander 191(1872; om Karl XV:s likfärd).
