SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
ERINNYE erin4ye, äv. ERINYE -i4n-, f.; best. -en; pl. -er. Anm. Ngn gg användes den lat.-gr. formen erin(n)ys, förr stundom med fullständig lat.-gr. böjning. Bliberg Acerra 143 (1737). Wennerdahl (1748). WoJ (1891).
Etymologi
[av lat. erinys, erinnys, gr. Ἐρινύς, hämndgudinna, av oviss härledning]
mytol. benämning på var särskild av de hämndgudinnor som i den grekisk-romerska mytologien tänktes förfölja brottslingar (i sht mördare); furie; i sht i pl. Norrmann Eschenburg 2: 70 (1818). Nilsson Olympen 73 (1919).
Spoiler title