SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
ESKIMÅ äs1kimå4, stundom es1-, sbst.1, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er ((†) eskimos Retzius EtnolSkr. 53 (1844)).
Ordformer
(förr ofta skrivet på fr. sätt esquimau, pl. -maux l. -mauxer)
Etymologi
[av fr. esquimau, av ett indianskt ord med bet. ”den som äter rått kött”]
benämning på individ tillhörande ett primitivt folk som bor på Nordamerikas arktiska kuster o. på Grönland; ofta i pl. ss. benämning på detta folk. LittT 1795, s. 197. Hagman FysGeogr. 215 (1903). — jfr GRÖNLANDS-ESKIMÅ m. fl. — särsk. (föga br.) bildl.: barbar. SvLitTidn. 1816, sp. 570. Snoilsky (1884) i SnoilskyVänn. 2: 45.
Ssgr: ESKIMÅ-HUND. hund använd ss. husdjur av eskimåerna; äv. benämning på hund tillhörande en viss underras av den nordiska spetsen. Fries Grönl. 35 (1872). Ekman NorrlJakt 265 (1910).
-KULTUR.
-KVINNA.
Avledn.: ESKIMÅISK, adj. Nilsson Ur. I. 1: 52 (1839).
ESKIMÅISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) eskimåkvinna. Auerbach (1908).
Spoiler title
Spoiler content