EVART evar4t l. eva4rt, adv. o. konj.
Etymologi
[fsv. ä hvart; se E-, pref.1, o. VART]
I. adv.
1) [jfr E-, pref.1 4 a] (numera bl. i skriftspråk, arkaiserande) ss. allmänt relativt adv., inledande en allmän relativsats, i vilken stundom förekommer ett eg. pleonastiskt än (jfr anm. till E-, pref.1 8): varthän än, varthelst. The gå e huart them löster. GR 7: 215 (1530). Ehvart vårt öga sig vänder, upptäcker det oräkneliga spår af .. din allmakt. Rudin 1Evigh. 2: 16 (1870, 1878). — (†) evar. Tu .. skall .. ingelunde tillstädije, att .. Vijburgz borgere skole förmene andre våre undersåter, eehvartt the boo udi vårtt riike, att handle och köpslage medh rydzerne ther i Vijborgh. GR 27: 112 (1557).
2) [jfr anm. till EHO 2] (†) ss. (mer l. mindre klart utpräglat) indefinit adv.; särsk. med syftning på en efterföljande, av som inledd relativsats: vart det än må vara; ofta med ett eg. pleonastiskt helst i den följande relativsatsen (jfr anm. till E-, pref.1 8). Ehwart som helst tu wender tigh. Muræus Arndt 3: 80 (1648). Man blir (under julen) fägnad väl ehvart som hälst man res. Livin Kyrk. 94 (1781).
3) (†) ss. interrogativt adv., inledande en indirekt frågesats: vart. Ee huartt .. (räkenskaperna för åren 1532 o. 1533) kompne äre, wette wij icke. GR 8: 281 (1533).
II. [jfr E-, pref.1 5 e] (†) konj., inledande en disjunktiv villkorssats: vare sig, lika godt om, evad. Ehwart the kommo ther ifrån döde eller lefwandes, så skulle .. theras åminnelse lefwa. Schroderus Liv. 308 (1626).
Särskilda förbindelser (†): EVART HÄDAN. särsk. = I 3. Eehvartt häden thett lände vill, må Gudh vethe. GR 25: 181 (1555). —
