EVILKEN, pron.; n. -ket; pl. -ke, -ka.
Ordformer
(ehvilken (ähvilken, ehwilchen, ehwicken) GR 16: 663 (1544) osv. e(e) (ä) hvilken (hvicken) GR 2: 150 (1525), A. A. Angermannus FörsprKyrkost. B 1 b (1587). Anm. De båda ssgslederna ha under 1500-talet icke (helt) sammansmält med varandra och kunna åtskiljas av en prep., t. ex.: E på huilken sidhen. GR 7: 471 (1530). Jfr anm. 1:o till E-, pref.1 4 a)
Etymologi
[fsv. ä hvilikin, motsv. ä. d. ehvilk; se E-, pref.1, o. VILKEN]
(†)
1) [jfr E-, pref.1 4 a] ss. allmänt relativt pron., inledande en allmän relativsats, i vilken stundom förekommer ett eg. pleonastiskt heller l. helst (jfr anm. till E-, pref.1 8): vilken än; stundom liktydigt med: var och en som, envar som; oftast i icke attributiv ställning. Allom warom .. embetzmannom ee huilka thee helst äro. GR 2: 150 (1525). Ehwilke Biskopar icke .. återfordra sine Kyrkior eller Församlingar, .. the skole hafwa förlorat sin Saak. Schroderus Os. 1: 647 (1635). Frijgiffne Träälar, aff ehwilkom the hälst kunde frijgiorde wara. Därs. 2: 276.
2) [jfr anm. till EHO 2] ss. (mer l. mindre klart utpräglat) obest. pron., med syftning på en efterföljande, av som inledd relativ bisats: vilken .. än; ofta liktydigt med: var o. en, envar. (Guvernören kungör) att ehwilchen som behöfwer span(må)ll till köps, will h(an)s n(å)de oplåtha den så mycket han behöf(ve)r. BtÅboH I. 4: 76 (1630). Ehwilke Trälar som aff frijfödde Herrar giffs Träldomen qwitt, the skole i samma Frijheet blifwa. Schroderus Os. 2: 125 (1635). Hon kunne honom (dvs. örnen) skikka / I Luften hjt och djt och låta honom taga / Ehwilken Fogel, som hon månde helst behaga. Spegel GV 203 (1685).
