SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1922  
EXAMINAND äk1saminan4d, äv. 01—, m.||ig.; best. -en; pl. -er, äv. (med lat. böjningsändelse) -andi -an3di2; l. (numera knappast br.) EXAMINANDUS -an3dus2, m.; best. -anden—40 l. (vanl.) =; pl. -andi—32 l. -ander—40.
Etymologi
[jfr t. examinand(us); av lat. examinandus, gerundivum av examinare (se EXAMINERA)]
person (elev) som undergår l. just skall undergå examen (se d. o. 3). Linné Bref I. 1: 164 (1757). C. A. M. Lindman i VetAÅrsb. 1914, s. 357. särsk. (förr) benämning på yngling som, sedan han erhållit avgångsbetyg från högre allmänt lärovärk, inskrivits i nationsförening vid universitet för att vid detta avlägga studentexamen. UpsAcadCatal. 1833, h.-t. s. 46. LundUnivKatal. 1853, h.-t. s. 39.
Spoiler title
Spoiler content