SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
EXPEDIENT äk1spediän4t, adj. o. sbst.; ss. adj. -are, n. =; ss. sbst. i bet. II 1 vanl. n. (m. l. r. ConsAcAboP 3: 536 (1666), Brask Pufendorf Hist. 259 (1680)), i bet. II 2 m.||ig.; best. -en, ss. n. -et, pl. -er, ss. n. äv. =.
Ordformer
(expi- HSH 7: 124 (1637))
Etymologi
[jfr t. o. eng. expedient; av fr. expédient, av lat. expediens (-entis), eg. p. pr. av expedire (se EXPEDIERA)]
I. [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (†) adj.: tjänlig, lämplig. Såge man nw att ehn honorabell .. fredh wohro till att erhålla, kunde då bliffwa giordt .., hwadh .. expidientest befunnes. HSH 7: 124 (1637). HernösDP 1694, s. 178.
II. sbst.
1) [jfr motsv. anv. i eng. o. fr.] (numera bl. ngn gg arkaiserande) utväg l. medel (att komma ifrån en svårighet o. d.). Thet endesta och bästa expedient, som finnas kan, thenna så väl som många andra oårdningar att afskaffa. OxBr. 11: 176 (1648). Hon hade .. vidtagit förenämnde olyckl(iga) expedient (att kasta sig ned från tredje våningen) att komma utur denna Jämmerdal. Calonius BrefCalonius 196 (1796). Vinterbl. 1853, s. 10. Högberg Vred. 1. 89 (1906).
2) [jfr motsv. anv. i t.] person som expedierar; jfr EXPEDITÖR, EXPEDITRIS. Expedienten .. är i tillfälle att från sin plats öfverskåda båda de stora läsrummen (i folkbiblioteket). GHT 1897, nr 240 B, s. 2. — jfr POST-EXPEDIENT.
Spoiler title
Spoiler content