EXPLANATIV äk1splanati4v, äv. 01—, äv. 300~2 l. 400~1, adj.; äv. sbst. r., best. -en, pl. -er.
Etymologi
[ytterst av lat. explanativus, adj. till explanare, utbreda, förklara, av ex (se EX-) o. planare, jämna (se PLAN)]
språkv. förklarande; om vissa konjunktioner l. adverb, vilka utmärka den sats som de inleda l. stå i ss. innehållande grunden till en föregående; ss. sbst. (mindre br.): explanativ konjunktion, explanativt adverb. Explanativa Kopulativer eller Explanativer: såsom nemligen, såsom. Svedbom Satsl. 51 (1843). Sundén SvSprSmndr. 111 (1883).
