FAKTOTUM faktω3tum2, n.; best. (föga br.) -umet 0302; pl. (knappast br.) =.
Ordformer
(förr oftast skrivet fac totum l. factotum)
Etymologi
[jfr t. faktotum, eng., fr. o. mlat. factotum, eg.: ”gör allt”, imper. av facere, göra (jfr FACIT), o. totum, n. sg. av totus, all, hel (jfr TOTAL); jfr Hjelmqvist Imperat. substantivbildn. 169 ff.]
om person som gör l. uträttar allt l. kan brukas till allt möjligt.
a) (numera föga br.) den som (i värkligheten) är den bestämmande, som styr o. ställer med allt efter som honom för godt synes, ”envåldshärskare”; ofta med klandrande innebörd om person som egenmäktigt o. självrådigt vill tillvälla sig bestämmanderätten över hur allting skall vara l. göras o. d.; i uttr. vara faktotum. Merick (en engelsman) är här hoos Rysserne factotum. Oxenst. brefv. 10: 224 (1617); jfr b. (Både landshövdingen o. presidenten) synda, i det att den eene intett kan lida, dett den andra någott säijer, den andre intett förståendes, huru vida hans kall sigh strecker, vill vara factotum RP 7: 519 (1639). Han .. slår sin hustru, driker dagh och natt, wpstussar församblinghen, och will wara j alt ondt fac totum (dvs. vill hava lov att göra vad ondt han behagar). Växiö domk. akt. 1662, nr 88. Jag intet votum har i Riddarhus ell' Råd, / Fac totum är jag dock uppå min egen gård. Wrangel Frihetst. 81 (cit. fr. 1723). Under Christinas förmyndaretid var .. Axel Oxenstierna ofta nästan factotum. HSH 9: 135 (c. 1740). A. Wollmar (c. 1850) i Skån. saml. I. 1: 32.
b) person som (åtnjuter ngns oinskränkta förtroende o.) användes (l. tages till råds) närhelst ngt skall göras l. uträttas; (ngns) oumbärliga hjälpreda l. ”högra hand” l. ”allt i allom”; person som kan brukas till allt. Brahen är factotum hos hertiginnan. Bark Bref t. Hermelin 2: 155 (1706). Hvem är den beställsamma mannen? Silfvercrona. Det är ett slags Fac-totum här i huset, som kallas för Inspector Wisp. Kexél 1: 428 (1795). Hans handsekreterare, fac-totum och nådehjon, den grånade studenten Simon Timotheus Gåsevinge. Runeberg 4: 267 (1836). Kronprinsen ansåg sig (i ministären) behöfva Manderström, som var erkänd såsom ett skickligt faktotum på alla områden. De Geer Minnen 1: 168 (1892).
