publicerad: 1921
FALANG falaŋ4, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(i ä. tid skrivet pha-. Anm. Förr användes stundom (i bet. I 1) i sg. den lat.-gr. formen, t. ex. Schroderus Liv. 872 (1626), Sjögren Hist. läseb. 1: 96, 101 (1875); enstaka är väl pl. phalanxer J. G. Oxenstierna 4: 197 (1815))
Etymologi
[jfr t. phalanx, f., eng. phalanx, fr. phalange, f., lat. phalanx (gen. -angis), f.; av det med BALK, BJÄLKE, BLACK, sbst.1, o. BLOCK nära besläktade (jfr Persson Indog. wortf. 849) gr. φάλαγξ (gen. -αγγος), f., rund stam l. stock, vals, slagordning, fingerben, tåben, spindel]
I. skara l. trupp av soldater i stridsordning, ävensom i ur denna bet. utvecklade l. därtill sig mer l. mindre nära anslutande anv.
1) i det gamla Grekland: slagordning l. stridslinje i djup uppställning; vanl. om den av Filip II av Macedonien uppfunna o. av Alexander den store fullkomnade tätt slutna (8 l. vanl. 16, ngn gg 32 man djupa) stridsformationen av tungt beväpnat fotfolk. Alexander (ställde) sin Macedoniske Phalang, eller fyrakantige Footfolckshoop .. vthi Fronten eller Spitzen på sin Slachtordning. Sylvius Curtius 246 (1682). När .. phalangen skulle mäta sig med den romerska legionen, befanns den underlägsen. Palmblad Fornk. 2: 170 (1844). Rydberg Dikt. 1: 33 (1876, 1882). — (i sht i högre stil) i utvidgad anv. om (sluten) truppmassa l. här- (skara) i allm. De sammansvurne Konungarnes Phalanger flydde (för direktoriets härar). Litt.-tidn. 1797, s. 288. J. G. Oxenstierna 4: 197 (1815).
2) i bildlig anv. om (tätt sluten) skara l. grupp av människor (l. djur), i sht då de äro förenade till gemensamt anfall l. försvar l. överhuvud gemensam värksamhet. Han stod .. midt på gården, omgifven af en liten falang ynglingar, gossar och flickor. Blanche Bild. 4: 51 (1865). Man (ser), huru skaran af baciller ofta i en sluten falang alltjämt förökar sig. Sundberg Mikroorg. 180 (1896). Den .. år efter år växande protektionistiska falang, som upptog striden mot frihandelsgrundsatserna. NF 20: 365 (1896).
3) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.; av fransmannen F. M. C. Fourier 1808 införd term] socialpolit. i Fouriers samhällssystem: samtliga de personer som bilda en primär, kommunistisk enhet, motsv. en kommun på landsbygden i det bestående samhället; jfr FALANSTÄR. Ekon. samh. 1: 178 (1891). ”Falanger”, d. v. s. af 300—400 familjer bestående samhällen, hvilka drifva åkerbruk och handtverk och så vidt möjligt själfva producera allt hvad de förbruka. Cassel Socialpol. 2 (1902).
4) [jfr motsv. anv. i eng. o. nylat.] (föga br.) naturv. (mellan)grupp vid naturvetenskaplig klassificering (överordnad familjen men för övrigt av olika plats inom systemet). Lilljeborg Däggdj. 80 (1870). Nord. tidskr. 1896, s. 141.
5) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] bot. knippe av ståndare som hava strängarna sammanvuxna med varandra. Bot. notiser 1913, s. 45.
II. [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., lat. o. gr.] anat. om vart o. ett särskilt av de ben som bilda stommen i en finger l. en tå: fingerben, tåben. Marklin Illiger 136 (1818). Wretlind Läkareb. 2: 30 (1894). — jfr FINGER-, HOV-, KLO-, NAGEL-, SLUT-, TÅ-, ÄND-FALANG.
Spoiler title
Spoiler content