SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLO klω4, sbst.1, r. l. f. (f. Lind (1749), Lundell (1893), LoW (1911; jämte r.); m. Aurivillius Gr. 45 (1684), Zidbäck (1890)), ngn gg (numera bl. i bet. 3) n. (Schultze Ordb. 2313 (c. 1755; i bet. 1), TT 1898, M. s. 69 (i bet. 3)); best. -n (Wikström ÅrsbVetA 1836, s. 201, osv.) l. (numera bl. bygdemålsfärgat) -en (Chesnecopherus RegIter E 1 b (1613), Hembygden(Hfors) 1917, s. 3), ss. n. -et (TT 1872, s. 140, Därs. 1898, M. s. 69); pl. -r (VarRerV 50 a (1579) osv.) ((†) -ar Petreius Beskr. 1: 100 (1614), Nordenflycht QT 1745, s. 140 (rimmande med loar); -er L. Paulinus Gothus MonTurb. 159 (1629), Broman Glys. 3: 273 (c. 1730), Boheman ÅrsbVetA 1853—54, s. 99 (: Kloerna, pl. best.); klöer Sigfridi I 7 a (1619); klör LPetri ChrPina D 2 b (1572), Schiller SvSpr. 101 (1859; angivet ss. talspr.)); pl. best. klorna (Fosz 63 (1621) osv.) ((†) kloen Lucidor (SVS) 188 (1672; måhända snarare att fatta ss. sg. best.), Broman Glys. 3: 258 (c. 1730); kloerna (-ne) Linné Öl. 42 (1745), Boheman ÅrsbVetA 1853—54, s. 99; klona Frese VerldsD 36 (1715, 1726), Berzelius Kemi 2: 484 (1812); klonar Serenius (1741); klonen Rudbeck Samolad 66 (1701), Schultze Ordb. 2313 (c. 1755)).
Ordformer
(klo (kloo) 1538 osv. klogar, pl. 1618. klofwar, pl. 1621. klou 1658)
Etymologi
[fsv. klo (i bet. 1, 6, 7), motsv. dan. o. nor. klo, isl. kló, av ett germ. klǣwō, som ligger till grund för fsax. clāuua, mnt. klauwe, klāwe, klā, nt. klaue, mnl. clā, claeuwe, holl. klauw, fht. klāwa, t. klaue, i avljudsförhållande till ett (gm anslutning till germ. klawjan, klawan, klia, uppkommet) germ. klăwō, varav mnt. klouwe, holl. klouw, feng. clawu, clēa (eng. claw); möjl. till ieur. gleu, krama tillsammans o. d. (se KLOT, sbst.1). — Jfr KLIA, KLÅ, v.]
1) spetsig, välvd, från sidorna hoptryckt o. mer l. mindre böjd hornbildning som hos de flesta däggdjur o. hos fåglar, kräldjur o. vissa groddjur bekläder yttersta tå- o. fingerleden o. som tjänar till skydd för denna, hos många äv. ss. beväpning l. (jämte den övriga delen av foten) ss. värktyg för gripande o. fasthållande; icke sällan företrädesvis med tanke på klorna ss. vapen l. gripvärktyg, ofta utan att ngn avgränsning från den övriga delen av foten framträder för uppfattningen; förr äv. i utvidgad anv., om klobeväpnad fot l. tå. Långa, korta, vassa, starka, grova, starkt böjda, indragna, utsträckta, utspärrade, utspända klor. Tår försedda l. beväpnade med klor. Katten sträckte på sig och spände ut klorna. Höken griper sitt byte med klorna. VarRerV 54 (1538). Fötterna (hos ankorna) med skinn emellan klona. Broman Glys. 3: 353 (c. 1730). Sedan skinnet (på gåsen) är afskållat uti lågeld af halm, och klona afskurne. Warg 8 (1755). (Falken) krafsar ständigt med brandgul klo, / han ger ej hvila, han ger ej ro. Tegnér (WB) 5: 90 (1825). Den hand .. (Androkles' lejon) slekte, / Som fordom ryckte törnet ur dess klo. Franzén Skald. 6: 336 (c. 1840). Bägge (flickorna) ha små arga och smeksamma näfvar / och naglar som de bruka till klor. Fröding Stänk 89 (1896). (Lejonet) gick af och an .. med nervöst trampande steg som kommo de blåaktiga klorna att sticka fram. Hallström Than. 33 (1900). Neander LbZool. 38 (1905). Det berättas att (en sånglärka) .. tagit en unge i klorna, för att föra honom över till säkrare mark. Rosenius SvFågl. 1: 269 (1918). — jfr BAK-, BJÖRN-, DJUR-, FALK-, FRAM-, FÅGEL-, GRÄV-, HÖK-, KATT-, LEJON-, LODJURS-, ROVFÅGEL-, RÄV-, ULV-, ÖRN-KLO m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Klo för björnskinn, se BJÖRN-SKINN. Katten är aldrigh så slääth, han haar jw skarpa kloor. Grubb 415 (1665). (Han) åsyftade ingalunda, att, som ordspråket säger, lägga klorna i såret (dvs. göra ondt värre). Crusenstolpe Tess. 3: 64 (1847). I dag tassen, i morgon klon. Granlund Ordspr. (c. 1880). — särsk. [jfr gr. ἐξ ὄνυχος τὸν λέοντα γράφειν (Plutarchos, Lukianos), lat. ex ungue leonem pingere, måla lejonet efter klon, dvs. av denna sluta sig till hela gestalten] i uttr. l. av klorna igenkänna lejonet (förr äv. klodjuret) o. d., av en detalj sluta sig till ngns l. ngts karaktär l. begåvning o. d.; numera vanl. användt i sammanhang där det gäller att av en framstående detalj i t. ex. ett konstvärk sluta sig till upphovsmannens begåvning. Aff en Klo kenner man Klodiuret igen. Bureus NordlLej. 32 (1644). Vthaff Bijords Dicktande, kan man icke annorlunda känna een Poet, än som man känner ett Leyon aff thes Kloor. Arvidi 26 (1651). På klorna igenkännes lejonet. Wensell Ordspr. 64 (1863). jfr Langlet BevO 1: 266 (1925).
b) (numera bl. i fråga om l. med anslutning till ä. tiders föreställningar) i fråga om fabeldjur l. övernaturliga väsen vilka man föreställt sig ss. försedda med klor. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 450 (i handl. fr. 1618; i fråga om djävulen). Adlerbeth Æn. 62 (1804; i fråga om harpyor). Stiernstolpe Blumauer 3: 4 (1814; i fråga om drake). Blomqvist SmålRomStenk. 70 (1929; i fråga om fantasidjur). — jfr DJÄVULS-, GRIP-KLO.
c) om (i sht ss. heraldiskt tecken l. ss. emblem av annat slag använd) bild av klo. Uggla Herald. 72 (1746). Schlegel o. Klingspor Herald. 50 (1874). — jfr SILVER-KLO.
d) (starkt vard., ofta skämts. l. föraktligt) i oeg. anv., om (stundom girig l. glupsk) människas naglar l. fingrar l. händer; i sht i pl. Schultze Ordb. 2313 (c. 1755). Värdinnan, helt förifrad öfver det våld, som Kammar-pigans klor tilfogat hennes Mans ansigte (osv.). Ekelund Fielding 330 (1765). (Lappen) grep glaset med sina garfvade klor. Nordström Herr. 15 (1910). Gubben stod där med den stålskodda käppen i sin magra klo. Siwertz Sel. 1: 143 (1920).
e) i uttr. med mer l. mindre bildl. l. överförd bet. Jag måste til mig sielf gå ned i syndens bo, / Och lära känna mig, samt hennes hvassa klo. Kolmodin QvSp. 2: 73 (1750). (Jag försäkrar) att jag aldrig känt mig yngre än just nu, aldrig mer hågad att slåss med utspärrade klor. Heidenstam Tank. 96 (1899). (†) The som haa Adels Nampn måst .. / .. / Biu lykkan Bröst ok Kloor (dvs. bjuda lyckan spetsen). Lucidor (SVS) 193 (1672). — särsk.
α) (ngt vard.) i uttr. näbbar (äv. näbb, ngn gg tänder) och klor, ngn gg näbb och klo, dels för att beteckna förmåga l. egenskap (l. benägenhet) att ”bita” l. hugga ifrån sig o. d., dels i fråga om hårdnackad l. ivrig strid l. strävan o. d. Slåss, försvara sig, kämpa med näbbar (äv. näbb) och klor. Han har både näbb och klör. Rhodin Ordspr. 69 (1807). Mot tidens tecken, med näbb och klo, skall jag spjerna. Cramær Symams. 78 (1848). (Landshövdingens) svar har både näbbar och klor och är saltadt med en del spetsiga uttalanden. SDS 1897, nr 537, s. 2. Svaren från Dagbladets sida ha .. både tänder och klor. Östergren (1930).
β) (i sht vard.) i uttr. visa klorna, uppträda fientligt l. hotfullt, söka sätta sig i respekt l. ngiva fruktan, visa sin makt; morska sig, visa humör. En tid framåt låg reaktionen blott på lur, då och då visande klorna genom vansinniga censuråtgärder. Söderhjelm Runebg 2: 272 (1906). Den unga drottningen här, som börjar visa mig klorna. Strindberg Bjälb. 55 (1909; anfört ss. yttrat av Birger Jarl om svärdottern, drottning Sofia). Alcosta, kuppens mästare, hade visat klorna, och man insåg nu, hur farligt det var att skänka honom andrum. Janson CostaN 2: 269 (1910). Visa klorna mot ngn. Östergren (1930).
γ) (ngt vard.) i uttr. draga in klorna, upphöra med sitt fientliga l. hotfulla uppträdande, stämma ned tonen, bliva ”mjuk”. Han får nog dra(ga) in klorna igen. Björkman (1889). (Kejsar Wilhelm II blev) så isolerad, att han nödgades draga in klorna och söka på alla vis vara den engelska regeringen till lags. Hagberg VärldB 66 (1927).
δ) (i sht i vitter stil) i uttr. (där ordet förekommer i stående förb. med silkestass l. sammetspäls o. d.) som beteckna att under ngns vänliga o. förbindliga l. inställsamma uppträdande döljer sig l. framträder stridbarhet, hänsynslöshet, härsklystnad o. d. Försökte någon (antasta Sainte-Beuves kritiska oavhängighet), kommo — som man väl ser i hans korrespondens — klorna fram under silkestassarna. Levertin 11: 109 (1906). Laura har ändå klor i silkestassarna. Siwertz Sel. 1: 145 (1920). (Han) förstod att gömma klorna i sammetspälsen. Lilljebjörn Skolm. 172 (1924).
ε) (vard.) i uttr. klippa klorna av l. på ngn, förr äv. stympa klorna för ngn, göra ngn ofarlig l. oskadlig l. spak, ”taga gadden” av ngn. Brenner Pijn. 2 (1727). Har du aldrig märkt, så bildningen klipper klorna af folk? Idun 1917, s. 203. Lyckas klippa klorna på ngn. Östergren (1930).
ζ) i uttr. som beteckna att ngn söker få l. får l. skaffar sig l. äger fäste l. fast fot ngnstädes l. söker få l. har ett fast grepp om ngn l. ngt; ofta (i sht i vitter stil) med saksubj. Slå sina klor (äv. sin klo) i (i sht förr äv. om) ngn l. ngt. Almqvist DrJ 225 (1834). Tvänne varelser, som .. troligen blifvit rof för de onda makter, hvilka redan slagit sina klor om dem. Knorring Torp. 2: 318 (1843). Aldrig slår rötan i huset sin klo, / om timret i Göjetid fälls. Karlfeldt FridLustg. 25 (1901). Hedin Pol 2: 320 (1911). Östergren (1930). — särsk. om sinnestillstånd (i sht lidelse l. åtrå l. oro l. spänning l. ängslan l. förtvivlan o. d.) l. tanke l. föreställning o. d. Knorring Torp. 2: 108 (1843). Emellertid hade spelpassionen fått klorna i honom. SDS 1901, nr 120, s. 3. När dödsfasan slår sin klo i en människa, då försvinner yttervärlden. Böök 1Ess. 130 (1913). — jfr (med närmare anslutning till den eg. bet.): Högfärdsdjävulen hade väl slagit sina klor i dem. Nordström Amer. 241 (1923).
η) [jfr fsv. the willo ey koma i thera klo] i uttr. som beteckna att ngn l. ngt befinner sig i l. kommer l. överlämnar sig l. lämnas o. d. i ngns l. ngts våld l. besittning. Komma, råka i (förr stundom under), falla, vara, giva sig i ngns l. ngts klor l. i klorna på ngn l. ngt. Få ngn l. ngt i (förr stundom om l. emellan) klorna l. sina klor. Ha(va) (förr äv. gripa) ngn l. ngt i klorna l. sina klor. OxBr. 5: 11 (1612). Han gier ej gierna tilbaka, hvad han en gång fådt i sina klor. Möller 1: 327 (1745). Lind (1749: emellan). Den grymme flyr mig och lemnar / Mig i min plågares klor. Adlerbeth HorSat. 37 (1814). Sjukdomen grep honom allt mer och mer i sina klor. Almqvist TreFr. 1: 32 (1842). Sturzen-Becker 1: 152 (1845, 1861: under). Han hade varit nära att komma i klorna på polisen. Lundquist Zola Grus 128 (1892). En fattig, snattande mjölnare som råkar i rättvisans klor. Kihlman 2Skälmrom. 11 (1923). — särsk. (mera tillf.) med närmare anslutning till den eg. bet., i fråga om med klor försett rovdjurs l. mytiskt väsens o. d. våld. På thz man icke samtycker diffuulens rådh och kommer ther mz vnder hans klör. LPetri ChrPina D 2 b (1572). Broman Glys. 3: 237 (c. 1730: om). Den lilla foglen .. hade fallit i en Sparf-höks klor. Ekelund Fielding 70 (1765).
ϑ) i uttr. som beteckna att ngn l. ngt kommer lös(t) l. befriar sig l. befrias ur l. undkommer ngns l. ngts våld l. besittning. Komma, slippa ur ngns klor. Rycka ngn ur (förr äv. fria ngn från) ngns klor. Lagerström Bunyan 2: 91 (1727). Hjelp oss, Gud, oss rätt beflita, / At ur syndens klor oss slita. Dalin Vitt. I. 1: 63 (c. 1745). Oskuld, ungdom, skönhet, äro värda bättre lycka: jag vil gerna fria dem från illistigas klor. Ekelund Fielding 312 (1765). (De svenska borgarna i Sthm hade) nödgats fly hus och hem, at undkomma deras (dvs. hättebrödernas) mordiska klor. SthmStCal. 1766, s. 15. Det var inte möjligt att låta den fisken gå sig ur klorna, han var aldeles för vacker (tänkte lommen). Forsslund Djur 212 (1900).
f) [utgående från a slutet] (i sht i litteraturhistorisk framställning) bildl., om diktares i ett värk framträdande (individuella) begåvning l. ”styrka” (i ngn viss genre); äv. (i fråga om debutant) närmande sig bet.: gry. En .. komedi .., i hvilken han (dvs. Gustav III) med en liffullhet, som röjer den blifvande dramatikerns ”klo”, ger en bild direkt tagen ur hans eget hvardagslif. (Schück o.) Warburg LittH 2: 363 (1896). Att dialogen (i Strindbergs Till Damaskus) yppar makt och kraft, på sina ställen en värklig sublimitet, med ett ord: röjer skaldens klo. GHT 1898, nr 254 A, s. 3. Debuten förtjänar uppmärksamhet, där är klo i den. SvD 1913, nr 110, s. 6. (Bondeson) visade snart sin klo som framstående allmogeskildrare och självständig berättare. Holmgren BlåmKist. 60 (1913). Översättningen visar föga av Strindbergs klo. 3Saml. 1: 168 (1920). — jfr DIKTAR-, LEJON-KLO.
2) (utom i b, c numera bl. tillf.) hos djur, om kroppsdel l. bildning som till utseende l. funktion o. d. erbjuder likhet med en klo (i bet. 1). Des (dvs. en viss fjärils) Stiert hade 4 hvassa hårda Klor, nästan som Katteklor. Linné Gothl. 230 (1745). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i nt., holl., t.] (†) klöv. (Konungen) lät dragha Läärtömmor genom theras (dvs. fångarnas) skenebeen och binda them fast widh grymma Oxars kloor. Schroderus JMCr. 612 (1620; mlat. orig.: vngulis). jfr: (En viss växt) skal och haffua Kloar, icke aff Horn såsom Lamb, vthan medh Håår beklädde. Petreius Beskr. 1: 100 (1614). — jfr GETA-, ÄLGS-KLO.
b) (fullt br.) zool. hos vissa leddjur: kloliknande bildning i spetsen på ben. VetAH 1741, s. 230 (i fråga om insekter). Klorna på föttren voro änkla, och ei dubbla. Linné Öl. 153 (1745; i fråga om viss skalbagge). Rendahl Brehm 21: 242 (1931; i fråga om tusenfotingar). Varje fot (hos de äkta spindlarna) slutar med en kamlikt tandad klo. Därs. 262. De tre första paren (gångfötter hos flodkräftan) sluta i saxklor, de båda bakre i enkla klor. 4Brehm 14: 644 (1931). — jfr BI-, FOT-, HÄFT-KLO.
c) (fullt br.) i sht zool. tånglikt griporgan hos vissa insekter o. spindeldjur (särsk. skorpioner) samt hos vissa kräftdjur, saxklo, griptång. Linné MusReg. 84 (1754; i fråga om skorpion). At kräftor som mistat klor, kunna få nya igän, har länge varit bekant. Bergman Jordkl. 2: 487 (1774). (Skorpionerna) gripa .. bytet med klorna. Rendahl Brehm 21: 258 (1931). — jfr GRIP-, HUMMER-, KRÄFT-KLO m. fl.
3) (numera i sht i fackspr.) (mer l. mindre böjd) spets l. tand l. tagg l. pinne l. ten o. d. som gm sin form l. gm sin uppgift att gripa l. fatta fäste l. fasthålla erbjuder likhet med en klo (i bet. 1); hake, krok; redskap som (till sin väsentliga del) består av en hake l. krok. Sädesahlen (dvs. sädesårdret), som ifrån 5 til 7 klor är ökad med 4, hvarigenom Säden bättre nedmyllas. Hülphers Norrl. V. 1: 34 (1789); jfr g. Kramlornas ”stjälk” är vanligen 15—17 cm. lång ..; ”klorna” 7—9 cm. långa. Zethelius Fältarb. 87 (1892). Arbetsstycket lägges på en svängbar arm och fasthålles af en häfstång med klo. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 320. Klo av koppar, användes (vid Tumba pappersbruk) för att hantera halvtyget (dvs. den lumpmassa som endast passerat grovvalsen). Ambrosiani DokumPprsbr. 369 (1923). Orlandobåtarnas torpeder hänga i utsvängbara klor. 2NF 38: 920 (1926). Kultivatorer, amerik(ansk) modell, avtagbara klor. KatalNormannFröhandel 1936, s. 71. (†) Georgius .. bleff .. kastat vthi Hächtelse, ther man medh skarpe Kloor sargade hans Kropp. Schroderus Os. 1: 231 (1635; lat. orig. vngulis). — jfr FOT-, JÄRN-, SKYDDS-KLO m. fl. — särsk.
a) i vissa numera obrukliga (mer l. mindre tillfälliga) anv.
α) på växt: tagg. Kolmodin QvSp. 1: 109 (1732).
β) om uppåtböjd spets l. ”nabb” i tån på lappjäxa. BtVLand 4: 57 (1754).
γ) om till vindspel hörande arm. Acrel Chir. 1 (1759).
b) (numera knappast br.) sjöt. på dragg: hake; förr äv. om båtshake. I fören, utsträckt öfver bogen, lurade en stark järnbeslagen klo, synbarligen ämnad att hugga fast i ett rof och rycka det till sig. Gumælius Bonde 2 (1828). ÖoL (1852; på dragg).
c) sjöt. på ankare: yttersta spetsen av armen varå flyet är anbragt; stundom äv. om ankarfly; numera företrädesvis i ssgn ANKAR-KLO. RARP 16: 121 (1693). NoraskogArk. 6: 15 (1768). Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856).
d) (i fackspr.) på tång: (klolikt) böjd ända av skänkel (vanl. med kongruent motsvarighet på den andra skänkeln); äv. om liknande, i ändan av tångskänkel fastsatt del; käft. Berzelius Kemi 2: 484 (1812). TT 1901, Allm. s. 153.
e) (i fackspr.) på järnsax (se JÄRN-SAX 1 b) l. fångstsax: griparm resp. käft. Stål Byggn. 1: 175 (1834). Topelius Sommarsjö 1: 24 (1897). — jfr DJÄVULS-KLO.
f) tekn. på maskindel l. värktyg: spets l. tagg l. tand (l. liknande rörlig del) som är avsedd att gripa in i en motsvarande urtagning (särsk. på annan maskindel o. d.). Åkerstein Slagkrut 7 (1829). TT 1898, M. s. 69. Nerén (1930). — jfr MUFF-KLO. — särsk. urmak. på urhake: vart särskilt av de båda utsprång som ömsevis gripa in mellan steghjulets tänder. 2UB 6: 472 (1904). — jfr EFTER-, HAK-KLO.
g) (i sht i fackspr.) på gaffel l. gaffelliknande redskap (grep o. d.): (böjd) gren, horn. BoupptSthm 16/3 1658 (i fråga om eldgaffel). En gammalmodig Silfver-Gaffel med tre klor. DA 1793, nr 29, s. 4. Ett verktyg, som liknar en gödsel-grep, med 3:ne klor. LBÄ 19—20: 124 (1799). Finnplogen, som närmast liknar en gaffel med två klor. LfF 1901, s. 169. GbgTrädgFPriskur. 1923, s. 78. — jfr GAFFEL-, GREP-KLO.
h) (i fackspr.) var särskild av de till en hästräfsa hörande, fjädrande järntenarna; stundom äv. om räfspinne. De engelska .. hästräfsorna hafva breda, styfva sabelformiga klor. Juhlin-Dannfelt 167 (1886). Landsm. XI. 6: 34 (1896; om räfspinne). JernkA 1899, s. 105.
i) (föga br.) sömn. av tvenne l. flera styng (”klostyng”) bildad figur som har formen av en spetsig vinkel. Berg Handarb. 142 (1874).
4) (i fackspr.) (redskap med) klyka l. hak o. d. som har till uppgift att gripa l. fatta fäste l. fasthålla. — jfr DIKES-KLO. — särsk.
a) tekn. för utdragande av spikar avsett värktyg bestående av en kort järnstång som i ena ändan är plattad o. försedd med en (djup) inskärning (hak l. klov) varmed spikarna fattas; äv. (o. vanl.) om på dylikt sätt för samma ändamål inrättad hammarpen l. liknande del av annat värktyg; numera i sht ss. första led i ssgr. TT 1872, s. 140.
b) (i fackspr.) två l. tre l. fyra i ändan av hackskaftet, jämsides o. (ungefär) vinkelrätt mot detsamma sittande järntenar, bildande ett två- resp. tre- l. fyrkluvet hackjärn. Skogvakt. 1894, s. 112. Auerbach (1909).
c) [jfr motsv. anv. i holl.] sjöt. den inre, vidare o. urskölpta l. gaffelformiga ändan av gaffel l. bom, vilken griper om masten; äv. i överförd anv., om den del av ett gaffelsegel som är fastgjord vid gaffelns inre ända. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 140 (1796). Klykan eller kloen (på mesanbommen). Witt Skeppsb. 260 (1863). Stenfelt 255 (1920). — jfr BOM-, GAFFEL-KLO.
d) [jfr motsv. anv. i t.] byggn. hak (se d. o. 2) l. urtagning (på bjälke o. d.); jfr HAKE, sbst.2 1 n. Klo .. är ett rätvinkligt hak, som isynnerhet inskäres för ändan på en takstolsfot, att tjena den sednare till stöd emot rimstyckets öfverkant och sida. Eneberg Karmarsch 1: 198 (1858). Rothstein Byggn. 485 (1859). WoL (1889; under bird's-mouth). Auerbach (1909).
5) [efter motsv. anv. i nylat. av lat. unguis, klo, nagel] bot. den nedre, smalare (sammandragna l. förlängda) del av ett kronblad med vilken detta är fäst vid blomaxeln. Wahlbom SponsPlant. 7 (1750). Forssell InlBot. 12 (1888). Rosaartad .. säges om en blomkrona, som består af fem blad med bred skifva och kort klo. 2NF 23: 846 (1915). — jfr BLOM-KLO.
6) [jfr motsv. anv. i fsv.] (i fråga om ä. förh.) benämning på mindre dryckeshorn. På Liungby gård i Skåne förvaras mycket sorgfälligt et horn (eller snarare en Klo). SvMag. 1766, s. 26. I testamentet (efter Matts Kettilmundsson) omtalas .. 11 djurhorn (dryckeshorn), 4 klor (mindre dryckeshorn) (osv.). SvH 2: 193 (1905).
7) [jfr motsv. anv. i fsv.] (numera bl. i folkligt spr. i vissa trakter) magplågor; i sht om anfallsvis uppträdande dylika plågor (som kännas ss. grepp av klor): kolik; äv. om underlivssjukdom hos kvinnor som är förbunden med magplågor; jfr KLO-REV. Pomerantzen .. är godh för kloen. Chesnecopherus RegIter E 1 b (1613). At Tarmewred och Kloo offta wederfarer Hästar, vthaff swårt arbete eller hastigt rijdande. IErici Colerus 2: 374 (c. 1645). En inre sjukdom, som av allmogen vanligen benämnes kloen eller modersjukan. Hembygden(Hfors) 1917, s. 3 (fr. Finl.).
Ssgr: (1) KLO-APA, f. l. r. [jfr holl. klauwaap, ävensom t. krallenaffe] individ l. art av den i det tropiska Sydamerika o. Mellanamerika levande apfamiljen Callithrichidæ (Hapalidæ), vars arter kännetecknas bl. a. därav att alla fingrar o. tår bära klor med undantag av stortån, som har en platt nagel; i pl. äv. ss. benämning på denna familj; ekorrapa. Thorell Zool. 2: 98 (1861). Rendahl Brehm 1: 302 (1929).
-BEN. zool.
2) till 2 c: med gripklo försett ben. FoFl. 1915, s. 190 (i fråga om kräftdjur).
(1, 2 b, c) -BEVÄPNAD, p. adj. i sht zool. försedd med klo(r). Adlerbeth Æn. 241 (1804). Klobeväpnade tassar. Högdahl Fleuron Kattung. 74 (1920).
(3) -BLOM. (enst.) den i södra Europa växande busken Medicago arborea Lin. (vars blommor hava klolikt formad köl). Lagerlöf Theokr. 64 (1884; i koll. anv.; gr. orig.: τὰν κύτισον).
(3) -BLOMMA, r. l. f. (enst.) i pl. = -BLOM. Lagerlöf Theokr. 39 (1884).
(1, 2 b, c) -BÄRANDE, p. adj. zool. = -BEVÄPNAD. Retzius Djurr. 84 (1772; i fråga om dykare); till KLO, sbst.1 2. Klobärande tår. VäglednRiksmusUtlFågelsaml. 98 (1923); till KLO, sbst.1 1.
(1, 2) -DJUR. [fsv. klodiur, djur med vassa o. starka klor] (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) med vassa o. starka klor försett djur; vanl. dels ss. gemensam benämning på rovdjur o. rovfåglar, dels: klobärande däggdjur, dels: rovdjur, dels: lodjur. Leijon och Biörnar, och alle sådane Kloo Diwr. Brahe Oec. 30 (1581; uppl. 1920). Klodjur. En benämning som allmännast brukas om rofdjur, ehuruväl också flere andra djur rätteligen höra derunder. Svederus Jagt 338 (1832). Klodjuren, eller de egentliga rofdjuren och roffoglarne. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 337 (1864). De nu lefvande klöfdjuren, hofdjuren och tjockhudingarna .. stå .. såsom hof- eller klöfdjur .. i en viss motsättning mot .. klodjurens ordningar. TKristlTro 1886, s. 218. Fatab. 1906, s. 9 (om lodjur). särsk. i ordspr. o. ordspråksliknande uttr., t. ex.: Aff en Klo kenner man Klodiuret igen. Bureus NordlLej. 32 (1644); jfr KLO, sbst.1 1 a slutet. —
(2 b) -DYVEL. zool. den till vattenskorpionernas familj (Nepidæ) av skinnbaggarnas ordning (Hemiptera) hörande arten Nepa cinerea Lin., som bl. a. utmärkes därav att fångstbenen äro beväpnade med en klo. Retzius Djurr. 88 (1772). NoK 53: 36 (1926).
(1, 2 b) -FALANG. zool. klobärande falang (se d. o. II). Marklin Illiger 181 (1818). Därs. 295 (”305”). BiblJäg. 4: 294 (1897).
(4 c) -FALL. [jfr holl. klauw(en)-val] sjöt. fall (se d. o. XVI 1) l. talja varmed en gaffels klo hissas. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Paul fumlade med klofallet och storseglet kom bara halvvägs i däck. Siwertz Dun 235 (1922).
Ssg (sjöt.): klofalls-block. Oxenstierna Vanderdecken 13 (1865).
(3) -FIBLA. bot. (individ l. art av) det till familjen Compositæ hörande släktet Crepis Lin., vars arter bl. a. utmärkas av klolikt tillbakaböjda bladflikar; särsk. om (individ av) arten Crepis tectorum Lin., äv. kallad vanlig(a) klofibla(n). Borstig klofibla, C. setosa Hall. Skånsk(a) klofibla(n), C. biennis Lin. Blågrön, förr äv. grön klofibla, C. virens Vill. Hartman NerFl. 191 (1866). Lilja SkånFl. 935 (1870). Krok o. Almquist Fl. 1: 15 (1883). Nathorst SvVäxtn. 8 (1905). jfr KÄRR-, SLÅTTER-KLOFIBLA.
(1) -FORMAD, p. adj. TT 1900, Allm. s. 161.
(1) -FORMIG. ÖoL (1852).
-FOT; pl. -fötter ((†) i bet. 3 -fotar VDAkt. 1791, nr 357).
1) [jfr t. klauenfuss i motsv. anv.] (i fackspr.) till 1: fot (på kärl, stol o. d.) i form av en (med klor försedd) rovdjurs- l. rovfågelsfot. En avlång tekanna på fyra klofötter. RedNordM 1920, s. 18. Wallin Möbl. 2: 122 (1933).
2) zool. till 2 c: med gripklo försett ben. FoFl. 1910, s. 152 (i fråga om eremitkräfta).
3) [jfr sv. dial. (Finl.) klofot, kofot] (†) till 4: kofot. VDAkt. 1686, VisitProt. s. 495. At påstå det klofotar och flere jernredskap bordt ligga i Materialboden. Därs. 1791, nr 357.
Avledn. (till -FOT 2): klofotad, p. adj. (i fackspr., tillf.) Klofotade stolar. Sjöberg Irving Sofd. 18 (1827).
(3) -FÄLLE. bot. örten Crepis taraxacifolia Thuill.; jfr -FIBLA. Lyttkens Växtn. 112 (1904).
(1) -FÄLLNING. zool. i fråga om vissa fåglar. Nilsson Fauna II. 2: 93 (1858). FoFl. 1926, s. 248 (i fråga om hönsfåglar).
(3) -GAFFEL. (†) benämning på ett slags gaffel (matgaffel med böjda grenar?); jfr KLO, sbst.1 3 g. VgFmT I. 8—9: 91 (i bouppt. fr. 1554).
(1) -GRODA. zool. individ l. art av den till de stjärtlösa groddjuren hörande, i Afrika förekommande familjen Xenopodidæ, vars arter bl. a. utmärkas därav att bakfötternas tre första tår bära väl utbildade klor; i pl. äv. ss. benämning på nämnda familj. Sjöstedt Västafr. 436 (1904). Rendahl Brehm 17: 389 (1931).
(4 b) -HACKA, r. l. f. [jfr t. klauenhacke] (i fackspr.) hacka med två-, tre- l. fyrkluvet järn (”klo”). LfF 1839, s. 175. 2UB 4: 39 (1899). Sonesson HusmTrädg. 40 (1927).
-HAKE.
1) zool. till 2 b: hakformigt utskott på klo. Boheman ÅrsbVetA 1851—52, s. 143.
2) tekn. till 3: hake med kloformigt böjd spets. TT 1897, Byggn. s. 51.
(4 a) -HAMMARE, äv. -HAMMAR. [jfr holl. klauwhamer, t. klau(en)hammer] (i fackspr.) hammare med kluven pen (”klo”) för utdragande av spikar. ArkliR 1563: 14 (1563). Ramsten o. Stenfelt (1917).
(1) -HAND. [efter t. klauenhand, krallenhand] med. (hand med) abnorm handställning som utmärkes därav att fingrarna (utom tummen) gm de båda yttersta ledernas böjning likna utspärrade klor. 3NF (1929).
(3) -HARV. (†) landt. i sht förr använd harv vars pinnar äro försedda med billar (”klor”), billharv, klösharv. EconA 1807, dec. s. 81. Grotenfelt JordbrMet. 244 (cit. fr. 1845).
(4 c) -HORN. sjöt. främre övre hörnet av gaffelsegel. Oxenstierna Vanderdecken 50 (1865). Bergdahl Antip. 152 (1906).
-JÄRN.
1) (i fackspr., i sht skogsv.) till 3: järnten med klo i spetsen, i sht använd för fästande av omkring timmerlass slagen järnkedja. Ekman SkogstHb. 61 (1908). HbSkogstekn. 258 (1922).
2) [jfr t. klaueisen i motsv. anv.] (†) till 4: kofot, bräckjärn. (Den 24 sept. 1708) sänktes i kiärret (vid en by i Severien) 1,800 skyflar, .. 150 fasinknifvar, 40 järnstörar, 12 klojärn. HH XVIII. 4: 12 (1708).
(3 f) -KOPPLING. [jfr t. klauenkuppelung] tekn. axelkoppling vars sammankopplande organ utgöras av utsprång (”klor”) på resp. maskindelar, tandkoppling. JernkA 1868, s. 50. LB 4: 45 (1903). Nerén HbAut. 2: 39 (1912).
Ssg (tekn.): klokopplings-muff. ”muff” utgörande kopplingshälft vid klokoppling, klomuff. TT 1900, Allm. s. 82.
(2 c) -KRYP. (†) bokskorpion; jfr -KRYPARE 2. Dalin (1852; med hänv. till bokskorpion). WoJ (1891).
-KRYPARE, m. l. r. zool.
1) (†) till 2 b, = -DYVEL. Thorell Zool. 2: 378 (1865).
2) till 2 c: individ l. art av den till spindeldjuren hörande ordningen Pseudoscorpionida (omfattande bl. a. bokskorpionen) som bl. a. utmärkes av långa, med en saxklo (griptång) slutande pedipalper; i pl. äv. ss. benämning på nämnda ordning. Scheutz NatH 197 (1843). Rendahl Brehm 21: 295 (1931).
-LED, r. l. m. zool.
1) till 1: den klobärande yttersta leden av tå (finger). Nilsson Fauna 1: 107 (1847). 2NF 22: 598 (1915).
2) till 2 b; i fråga om vissa leddjur: den klobärande yttersta leden av benet (tarsen). VetAH 1809, s. 52. Thomson Insect. 1 (1862).
(1) -LIK, adj. Klolikt krökta taggar. Smala, klolika fingrar. Marklin Illiger 479 (1818). En .. hand med .. klolikt grepp sträcktes ut. Hallström Händ. 202 (1927).
-LIKNANDE, p. adj. Schildt Eros 267 (1913).
-LÖS. särsk.
1) till 1 o. 2. WoJ (1891). Arsenius MannKläd. 297 (1902).
2) bot. till 5. Nyman VäxtNatH 2: 39 (1868).
(2 b) -MASK; pl. -ar. zool. individ l. art av klassen Protracheata som bl. a. utmärkes av vårtlika, med tvenne klor försedda extremiteter på varje kroppssegment (o. vars ställning i systematiskt hänseende är omtvistad). Thorell Zool. 2: 428 (1865). Wallengren (o. Hennig) 5: 92 (1916).
(3) -MOSSA. bot. mossan Dichelyma falcatum (Hedw.) Myr., vars stam har grova, i spetsen kloformigt böjda grenar; äv. ss. benämning på släktet Dichelyma Myr. Hartman Fl. 341 (1849). Krok o. Almquist Fl. 2: 34 (1907).
(3 f) -MUFF. tekn. klokopplingsmuff. JernkA 1861, s. 41. 2UB 6: 31 (1904).
(4 c) -NEDHALARE~0200, r. l. m. sjöt. smäcker göling varmed man nedhalar gaffeln till ett segel. Ramsten o. Stenfelt (1917).
(3 f) -NYCKEL. i sht tekn. skaftnyckel med klor l. tappar avpassade att gripa in i motsvarande hål i förskruvning o. d. Ramsten o. Stenfelt (1917). Klonyckel till kopplingar (vid åskledare). KatalInstallAsea 1931, s. 213.
(3) -PATRON, r. tekn. för svarvämnets fastsättande avsedd, på svarvspindeln fastskruvad knapp som i medelpunkten är försedd med en spetsig stålpigg o. dessutom åt sidorna med tvenne bredare, vassa ståltaggar. Eneberg Karmarsch 1: 156 (1858). Zidbäck (1890).
(3) -PINCETT. kir. pincett med kloformigt böjd(a) spets(ar). SamlFörfArméen 5: 632 (1856). UpsLäkF 1870—71, s. 134.
(4 c) -RACK. sjöt. rack (stropp) varmed klon hålles intill masten. Oxenstierna Vanderdecken 49 (1865).
(4) -RAKA, r. l. f. (i fackspr.) raka som i spetsen har en ”klo” bestående av vanl. två l. tre pinnar (liksom en klohacka). VetAH 1815, s. 200.
(jfr 7) -REV, n. [fsv. klorif] (numera knappast br.) magplågor; i sht om anfallsvis uppträdande dylika plågor: kolik, magknip; jfr BUK-REV. VarRerV 15 (1538). Abrodd .. Förtärd borttager öfwerflödig Fuchtighet i Tarmarna, aff hwilken Klooreef kommer. IErici Colerus 1: 156 (c. 1645). Broman Glys. 3: 168 (c. 1730; fråga om hästar). Dalin (1852; angivet ss. föga br.).
Ssg: klorev-sjuk. (†) Linc. (1640). Wollimhaus Ind. (1652).
(3) -RING. (†) ring med klor ss. infattning för ädelsten o. d. 1. KlooRing med en Swänsk diamant. BoupptSthm 1673, s. 2 b (1672). ArvskifteSthm 1673, s. 13 b.
(2) -ROCKA, r. l. f. i sht zool. rockan Raja radiata Donov., vilken har ryggen beväpnad med taggar. SkandFisk. 178 (1845). FoFl. 1929, s. 160.
(3 d) -SAX. tekn. = -TÅNG, sbst.1 2 a. TT 1871, s. 226.
-SKIVA, r. l. f.
1) [jfr t. krallenplatte] zool. till 1: klons övre, välvda, från sidorna hoptryckta o. av hårdare substans bildade del. 2NF 19: 384 (1913).
2) tekn. till 3: skivformig kopplingshälft förekommande vid viss klokoppling. Nerén HbAut. 2: Plansch XXIII (1912).
(2) -SLÄNDA, f. l. r. zool. slända av ordningen Panorpatæ, hos vars arter hannindividerna ha en egendomlig klobildning i ändan på abdomen. Egentliga klosländor, den till ordningen Panorpatæ hörande familjen Panorpidæ. Vanliga klosländan, arten Panorpa communis Lin. Thomson Insect. 231 (1862). 4Brehm 14: 165 (1931).
(1, 2, 3) -SPETS. Lejonet känner man på klospetsen. Tegnér (WB) 3: 281 (1820); jfr KLO, sbst.1 1 a slutet. NF 4: 637 (1881; i fråga om eremitkräfta).
(3) -SPETT. tekn. smedjeredskap som utgöres av ett i ena ändan kloformigt böjt spett. JernkA 1833, s. 632.
-STING, se -STYNG.
(4 d) -STOLPE. [sv. dial. klostolpe, urholkad stolpe] (i fråga om ä. träbyggnader) hörnstolpe med en urtagning (på ömse sidor) för infogande av för ändamålet formade ändar av timmersyllar. AntT 2: 139 (1862, 1869). KultHM 1: 9 (1894).
(3) -STOPPARE, r. l. m. sjöt. ett slags kättingstoppare av järn med två klor. Ramsten NautHlex. 22 (1866). Smith 199 (1916).
(3 i) -STYNG l. -STYGN, förr äv. -STING. (föga br.) handarb. vart särskilt av de styng varmed en ”klo” bildas. Klosting kunna vara dubbla, tredubbla eller flerdubbla. Berg Handarb. 142 (1874. — (3 b) -STÅNG. sjöt. (förr) ett slags lång, ss. bolin använd båtshake vars ena ända stacks in i en ögla på främre liket, medan den bakre spändes mot ett bett l. vant. WoL (1889; under pinchbar). Strindberg Hafsb. 1 (1890). Fatab. 1932, s. 154. — (1) -STÄLLNING. särsk. med. om den karakteristiska ställning som fingrarna förete i en klohand. LbInternMed. 2: 165 (1916). — (1) -SULA, r. l. f. [jfr t. krallensohle] zool. klons undre, av ngt lösare substans bildade del. 3NF 14: 684 (1931). — (1) -TAG. grepp av klor (i l. om ngt); stundom konkret, om så stor kvantitet av ngt som gripes l. kan gripas mellan klorna; äv. bildl. (jfr KLO, sbst.1 1 e ζ). Heyman Mab. 98 (1906; konkret). När det bär uppåt för en skrämd björn. Ett mjukt lidande fyrsprång, med klotag i motliderna. Berg Sjöf. 174 (1910). Hon kände .. hur förtvivlan tog klotag om strupen. Wester Reymont Bönd. 3: 257 (1924). — (3 f) -TAPP. tekn. till koppling hörande klo som utgöres av ett tappliknande utsprång. Nerén HbAut. 2: Plansch XXIII (1912). — (4 c) -TUNGA. sjöt. kilformad del av klo (för anbringande av klon vid gaffeln). Frick o. Trolle 9 (1872). -TÅNG, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1360); pl. -tänger. 1) zool. till 2 c: tångliknande gripklo, saxklo. (Kejsarhumrarnas) långa och vassa klotänger. FoFl. 1930, s. 167. 2) tekn. o. med. till 3 d: tång med klo(r).
a) tekn. tång vars ena skänkel l. båda skänklar är(o) försedd(a) med l. utgöres (utgöras) av en l. flera ”klor”. Rinman 2: 1062 (1789). WoJ (1891).
b) med. i läkekonsten använd tång med klolikt böjda skänklar. Hygiea 1857, s. 312. SamlFörfArméen 5: LXI (1864).
(1) -VALL. [jfr t. krallenwall] zool. hudveck som övertäcker basen av kloskivan. 3NF 14: 684 (1931).
(3) -VICKA, r. l. f. (numera mindre br.) bot. = -VICKER. Fries BotUtfl. 3: 233 (1864). Laurell Växtn. 79 (1904). Auerbach (1909; jämte -vicker).
(3) -VICKER. bot. den till familjen Leguminosæ hörande örten Ornithopus perpusillus Lin., vilken har klolikt krökta baljor. Lundell (1893). Krok o. Almquist Fl. 1: 165 (1903; tidigare uppl.: klovicka).
(1, 2 b, c) -VÄPNAD, p. adj. i sht zool. Normalt finnas 5 kloväpnade tår på varje fot (hos ödlorna). Lönnberg RyggrDj. 3: 4 (1915).
(1) -VÄXLING. zool. jfr -FÄLLNING. Nilsson Fauna II. 2: 93 (1858; i fråga om ripa).
(4 a) -YX. (†) yxa med hak för utdragning av spikar? BoupptVäxjö 1835.
(3) -ÄRT. bot. benämning på (växter av) vissa släkten av familjen Leguminosæ.
1) individ l. art av släktet Astragalus Lin. (med kloformigt krökta baljor); äv. (i sg. o. pl.) ss. benämning på nämnda släkte. Söt(a) kloärt(en), ärten A. glycyphyllus Lin., sötvedel, backsöta. Liljeblad Fl. 258 (1792). HbTrädg. 6: 29 (1876). LB 2: 566 (1902).
2) (individ l. art av) släktet Oxytropis DC (vars blomkrona har klolikt förlängd köl). Hartman ExcFl. 109 (1866). Krok o. Almquist Fl. 1: 106 (1883).
(3) -ÖRT. bot.
1) individ l. art av det till familjen Verticillatæ hörande släktet Lycopus, i sht arten L. europæus Lin. SvBot. nr 262 (1806). Kindberg SvFl. 62 (1877). Björkman (1889).
Avledn.: KLOA, v., l. (bl. i bet. 1, men där alltid) KLOAS, v. dep. [jfr sv. dial. kloa, knipa, hålla fast med händerna (Finl.), urholka (Östergötl.), d. kloe, gripa (med klor), spänna klorna i m. m., nor. kloast, isl. klóask, hugga varandra med klor, t. klauen, riva l. gripa med klor, spänna klorna i] 1) (†) till 1, dep.: klösas l. rivas med klor. Spegel GW 204 (1685). Schultze Ordb. 2314 (c. 1755; med hänv. till klösa). Ihre 1: 1088 (1769). 2) till 3, i fråga om instickande l. inhakande av ”klo(r)”.
a) (vard., föga br.) med gaffel servera (ngt); jfr KLO, sbst.1 3 g. Deltagarna (i kalaset) .. kloade stekskivorna med gaffeln och slevade själva för sig soppan. Suneson GGrund 126 (1926).
b) (tillf.) i förb. kloa sig fast10 0 4, haka sig fast. SvNat. 1919, s. 24. 3) till 3 o. 5: förse med klo(r). a) (i fackspr.) till 3, med avs. på värktyg o. d. Dalin (1852). Östergren (1930). b) (†) bot. till 5; i p. pf. ss. adj., om kronblad: försedd med klo. Nyman VäxtNatH 2: 40 (1868). 4) (†) till 4 d, med avs. på stock l. bjälke o. d.: göra hak l. urtagning i, urgröpa. Åhstrand Öl. 131 (1768). 5) (†) till 4 d: infoga stock l. bjälke o. d. i (för ändamålet anbragt hak l. urtagning i) en annan; äv. i fråga om infogande av bjälke l. stock o. d. i mur; jfr KLO-STOLPE. Ihre 1: 1088 (1769; angivet ss. yrkesterm (vox artificum)). Möller (1790, 1807; angivet ss. timmermansterm).
KLOIG, adj. till 1, 2, 3: försedd med klor; i sht ss. senare led i ssgr: som har (så l. så många l. så l. så beskaffade) klor. Kloiga tassar (av hundar). Julstämn. 1911, s. 33. jfr TRE-, TVÅ-KLOIG.
KLONA, v. [sv. dial. klona, klösa, riva m. m.; jfr nor. dial. klona (oftare kløna), spänna klorna i, klösa)] (i vissa trakter, starkt vard.) till 1; i sht om kattor: spänna klorna (i ngt); (välbehagligt sträcka på tassarna o.) spänna ut klorna. (Katten) Peter vände på sig och klonade vällustigt i det genombrutna öfverkastet. SD(A) 1917, nr 151 A, s. 15. Ligger du där å klonar å spinner, Mirran! Östergren (1930).
Spoiler title
Spoiler content