SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1921  
FALLENHET fal3en~he2t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
sbst. till FALLEN. — jfr O-FALLENHET.
1) (föga br.) till FALLEN 1: lämplighet (för ngt), skicklighet, duglighet (till ngt). Dalin (1850).
2) till FALLEN 2: begåvning, anlag (för ngt); naturgåvor, förmåga. Naturlig fallenhet. Bristande l. ringa fallenhet för studier. Håg och fallenhet för konstnärliga sysselsättningar. Hon har utpräglad fallenhet för att rita. Musikalisk fallenhet. För detta yrke saknar han alldeles (l. all) fallenhet. Leopold 3: 468 (1794, 1816). Den gode Skaparen (har) utrustat vår natur med en otalig mängd af fallenheter, förmögenheter och krafter. Hasselroth Campe Theophron 124 (1794). (Lärare skall) hafva ådagalagt nöjaktiga prof på fallenhet att meddela undervisning. SFS 1841, nr 14, s. 14.
3) till FALLEN 3.
a) till FALLEN 3 a: benägenhet, böjelse, håg (för ngt), lust (till ngt); äv.: disposition, anlag. Fallenhet för advokatyr, för att intrigera. Fennia XVI. 2: 88 (i handl. fr. 1747). En fallenhet för hypokondri är .. ärftlig i min slägt. Tegnér 6: 331 (1838). Man kunde välja efter smak och fallenhet. Hallström Sparfvert 67 (1903).
b) (föga br.) till FALLEN 3 b: benägenhet, tendens, disposition. Tegnér Filos. o. estet. skr. 221 (c. 1809). Somliga (växt-)slägten ha en stor fallenhet att förändra sina former. BotN 1863, s. 5.
Spoiler title
Spoiler content