FALSKA fal3ska2, v. -ade. vbalsbst. -NING; -ARE.
Etymologi
[fsv. falska; jfr ä. d. falske, mnt., mnl. o. ä. holl. valschen; jfr äv. t. fälschen; avl. av FALSK, adj., l. lånat från mnt.]
1) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., mnt., mnl., ä. holl. o. t. samt FALSK, adj. III 1 a] (numera bl. ngn gg arkaiserande) förfalska (tillvärkad vara, mått, mål l. vikt, brev l. urkund o. d.). GR 23: 301 (1552). Falskar någon (skomakare) sin giärning straffes effter lagen. Skråordn. 41 (1577). Falskar then mått eller vigt, som är förordnad at them rätta och märka; miste lifvet. HB 8: 3 (Lag 1734). Brinkman Vitt. 1: 155 (1842). Bref har jag falskat. Lundegård Dr. Marg. 2: 178 (1906).
2) [jfr mht. den eit velschen, mnl. sijn trouwe valschen] (†) i uttr. falska sin ed o. d., bryta, göra om intet, låta gå tillbaka. Jag trodde .. / Den Eed som du .. swurit / .. Skull' ewig hållas; eij falskas, eij brytas. Lucidor (SVS) 9 (c. 1670).
II. [jfr motsv. anv. i sv. dial. o. ä. d. samt FALSK, adj. II] (numera nästan bl. i Finl.) dep.: hyckla, förställa sig. Flatteurer (dvs. smickrare), som löpa och falskas på båda sidor. Bark Bref 2: 56 (1705). Trollen hade nu änteligen lärt sig at falskas. Celsius G. I 1: 36 (1746). Weste (1807). Dalin (1850). Hahnsson (1888).
Anm. till II. Att ”falskas” i sv. riksspråk redan ganska tidigt varit föga brukat synes framgå därav att en recensent i JournSvL 1801, s. 149, tror det vara ett nytt ord. Boivie Sv. spr. 222 (1834) betecknar det ss. föråldrat.
