1) kort o. smattrande musiksats, vanl. utförd av flera instrument, i sht trumpeter l. horn, samt använd ss. signal under strid l. jakt l. vid festliga tillfällen ss. uttryck för glädje l. hyllning. Envallsson MusLex.(1802). När .. (ryske kejsaren) kom in i manègen blåstes fanfarer. IllMilRevy 1898, s. 19.
2) oeg., om ljud som likna en fanfar, ”trumpetstöt”; stundom (gm sinnesanalogi) om grällt färgparti på en tavla o. d. Topelius Vint. I. 2: 343(1860, 1880). Elefanten blåste fanfarer. Tengström Kipling 54(1899). Östergren(1920).
3) i överförd anv., om dikt l. uttalande o. d. som innebär en stridssignal för ett program o. d. Hela dikten är en trotsig och stolt fanfar. Söderhjelm Runebg 2: 318(1906).
