FARAO fa3raω2, äv. 400, sbst.2, n. (PH 2: 846(1730), Björkman(1889)), sällan r. (SAOL(1900), LoW(1911)); best. -t, ss. r. -n (i st. f. böjda former av ordet användes hellre ngn ssg, t. ex. -SPEL).
Ordformer
(förr vanl. skrivet pha-. -aon 1730—1917 (efter fr. original))
Etymologi
[samma ord som FARAO, sbst.1; jfr t. pharo, eng. faro, fr. pharaon, it. faraone. Anledningen till benämningen är oviss; man har antagit att ngn kung (l. kungarna) i kortleken hetat ”Farao”]
namn på ett i Sv. numera knappast br. hasardspel med kort varvid en av de spelande är bankör; jfr BASSETT.Förordn. 12/11 1730, s. 2 (se under BASSETT). Du Pharao, du alla Spels förstinna, / Du, som till vahlspråk har, att stupa eller vinna. SthmNöj. 4(1769).
