FARAL fara4l, r. (m. Dalin(1851)); best. -en, l. -n; pl. -er.
Etymologi
[benämningen skall ytterst härleda sig därifrån att Karl XV ss. prins en gång, då någon sade att en fader givit sin son en duktig ”moralkaka”, inföll: jag tycker att det borde kallas ”faralkaka” (se Adelsköld Dagsv. 2: 215(1899))]
(numera knappast br.) ordlek l. vits som (söker väcka löje gm sin barockhet o. vanl.) består däri att en större l. mindre del av ett ord utbytes mot sin motsats, t. ex. Sjöberg mot Landdal. Fritt må passera .. / .. små faraler. Wennerberg 4: 118(1843, 1885). Wrangel Dikten 167(1912).
SAOB
