(fa(h)re- 1623—1714. — får- Carl XI(1694) i HH III. 2: 90)
Etymologi
[fsv. farkoster, dragare, ök, fartyg, motsv. isl. farkostr; av FARA, v.2 1, l. FAR, sbst.3 1, o. KOST i bet.: lägenhet, tillfälle, medel]
1) (†) om transportmedel till lands: dragare, fordon, vagn. Redher någhon farkost till ther man kan sätia Paulum vppå. Apg. 23: 24(NT 1526; ännu i Bib. 1646; Bib. 1703: fartyg; Bib. 1917: åsnor; Vulg.: jumenta). The hindersamme fahrekostar, såsom Wagnar, the beladde woro medh .. kåstelighit Rooff. Schroderus Liv. 663(1626).
2) flytande transport- l. fortskaffningsmedel, skepp, fartyg (i sht mindre sådant), båt, flotte o. d.; äv. om luftskepp. GR 6: 250(1529). Skepp, farkostar och båtar. RP 6: 157(1636). De äldsta farkoster som funnos voro antagligen stockar eller flottar af sådana. VFl. 1905, s. 4.i bild. Snart vid lycksalighetens gröna kuster / Min farkost hvilar. Stagnelius (SVS) 2: 392(1821). — jfr FLYG-, LUFT-, PROVIANT-FARKOST m. fl.
