FARLIGHET fa3rlig~he2t, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1) -er.
Etymologi
[fsv. farlikhet; liksom d. farlighed av mnt. varlicheit, till varlik (se FARLIG)]
1) = FARA, sbst. 1 (o. i senare tid alltmera undanträngt av detta ord). GR 2: 17 (1525). Besinna hwad fara och farligheet herradöme haffuer inbära. OPetri Kr. 66 (c. 1540). Jagh troor at Gudh .. Beskermar och bewarar migh för skadha, farligheet och alt ondt. Cat. 1572, s. B 2 a. Wij äre frälste ifrån all fahrlighet, / Genom Christum. Ps. 1695, 218: 5. Gud bevarar dem (dvs. sina barn) och hjelper dem igenom farligheter. Nohrborg 654 (c. 1765). Vi .. bedje Dig (Gud) .. Att du alla dem, som i nöd och farlighet äro, värdes till hjelp komma och undsätta. Hb. 1811, s. 48 (Hb. 1894: fara). Svedelius SmSkr. II. 2: 7 (1860, 1888). Yrket hade sina farligheter. Sylwan (o. Bing) 1: 156 (1910). — i numera obrukliga förb. o. anv. At ther om icke sa stoor farlighet pa færde ær. GR 2: 16 (1525). Then som sigh gerna j Farligheet giffuer, han warder och ther vthi förderffuat. PPGothus Und. E e 6 b (1590). The råkade vthi stoore farligheeter. Schroderus Os. 1: 286 (1635). Ni utan farlighet kan åter stiga ner. Lannerstierna Vitt. 111 (1790). Så sväfvade Gustaf Vasa under många äfventyr i ständig farlighet. Franzén Minnest. 3: 520 (1842). — jfr DÖDS-, ELD-, LIVS-, SJUKDOMS-FARLIGHET m. fl.
2) egenskap(en) att vara farlig (se d. o. 1), vådlighet, betänklighet o. d. Han insåg farligheten av sin ställning. Frågan .. om Philosophiens möjliga farlighet för Religionen. LBÄ 7—8: 126 (1797). Farligheten af denna sats är lätt att inse. Dalin (1851). — jfr ELD-FARLIGHET.
Ssgr: A (†): FARLIGHETE-LÄGENHET. farlig ställning l. farligt förhållande o. d. GR 25: 243 (1555).
B: (1) FARLIGHETS-FYLLD, p. adj. full av fara l. faror, farofull. Lindhé Ledf. 198 (1903). —
