publicerad: 1924
FAST, fas4t, adv.3 o. konj.
Etymologi
[ss. adv. identiskt med FAST, adj.1 17; ss. konj. utvecklat ur de under I anförda uttr.; jfr d. fast, konj.]
I. ss. adv. i konjunktionella uttr.; stundom närmande sig l. övergående till konjunktion.
1) (†) i uttr. så fast, så snart som. Jag .. vil sie att jag med neste bådett .. (skickar mera pänningar), så fast jag kan komma til att jöra vexler. OxBr. 11: 581 (1630).
2) i uttr. med bet. av koncessiv konjunktion:
(†) så fast än, så l. huru mycket än, även om. Wij (skola) synden vnfly .., så fast än hon lustigh, lijffligh och sött kan synes wara aff Dieffuulenom bereed och vthståfferat. PPGothus Und. O 8 a (1590). (Det är en stor synd) wara Gvdz befallningh ohörigh, så fast thet än elliest ingen syndh syntes wara. Rudbeckius KonReg. 321 (1616). — (†) var fast, huru mycket (än), om än, även om. GR 6: 326 (1529). — (†) var än fast l. där än fast, huru mycket än, om än (aldrig så mycket), även om. Hwar en fast szå skedde, ath (osv.). GR 11: 82 (1536). Svart Ähr. 55 (1560). — (†) det än fast även om. LPetri 1Post. B 6 b (1555).
(†) om än fast, även om. RA 1: 320 (1543). Om än fast en Konung itt fridsamt hierta, och en godh benägen wilia til sijna tiänare drager: Doch kan han .. omwänder warda. Fosz 277 (1621). — (†) om fast än, även om. Om fast the än någon (hjälp) fingo, så skulle han än tå wara alt för ringa. Rudbeckius KonReg. 145 (1615). — (†) fast än om, äv. hopskrivet i ett ord.
a) även om. Iag .. weet at iag aldrigh i dhenne wärlden kan wara i hoopa mz honom, fast ähn om han uthlåfuadhe någet til sämmia håller han jntet. VDAkt. 1671, nr 262.
b) ehuru. Hjelt Medicinalv. 1: 89 (i handl. fr. 1694). — (†) fast om än, även om. SynodA 2: 50 (1586). Bromelius Lup. 12 (1687). — (†) fast om, äv. hopskrivet i ett ord. a) även om. Petreius Beskr. 5: 18 (1615). Jagh wille icke Echtenskap ingåå, / Fast om jagh siw tunnor Guld kunne fåå. Chronander Bel. E 8 a (1649). Nohrborg 217 (c. 1765). b) ehuru. KKD 11: 18 (1703). Hoorn Jordg. 2: 155 (1723). — (†) fast om att. a) även om. Lindh Huuszapot. 12 (1675). b) ehuru. Tranæus Medewij 34 (1690).
(†) fast skönt, äv. hopskrivet i ett ord. a) även om. LejonkDr. 75 (1689). HNorijn (1701) i Landsm. XI. 1: 102. b) änskönt, ehuru. Fast han skönt myckit får, hans lust sigh doch ey sachtar. Palmcron SundSp. 231 (1642); möjl. till a. (Tjeremisserna) äro ett enfaldigt och godt folk, som af intrigier, list och bedrägeri intet veta, fast skiönt de bo iblandh ryssarne. HH XVIII. 4: 41 (1710). HFinlÖ 1: 427 (1730). — (†) fast än skönt, även om. Brask Pufendorf Hist. 257 (1680). VDAkt. 1715, nr 25. — (†) fast ock l. också, om ock(så), även om. Ingen kunde ther öffwer rijde; / Fast han war och aldrigh så köön. Hund E14 281 (1605). Tegnér (WB) 2: 13 (1810).
fast — än (med subj., ensamt l. jämte annan satsdel, inskjutet mellan fast o. än; jfr FASTÄN). a) (numera knappast br.) om än, om också, även om. Hwarken maatt eller drick kunde wähl smake, fast han än hade bliffuit bätter spijsadt än ther skedde. Svart G1 7 (1561). Böttiger 1: 143 (1841, 1856). b) (†) ehuru, i trots av att. Jagh skulle .. snartt komma där till, fast jagh än ähr långdt uppe i landitt. OxBr. 8: 406 (1643). Dalin Hist. 1: 383 (1747).
3) [efter fin. vaikka] (i Finl., vard.) i vissa elliptiska uttr.: fast huru, huru (mycket) än; äv.: huru (mycket) som helst, aldrig så. Om Jagh än hadhe hennes Särck begärt, / Hadhe hon ey nekat; Fast huru kärt. Chronander Bel. E 4 b (1649). Fast man hur sku bjuda till. FoU 15: 43 (1902). Ge mig fast huru lite'. HBergroth i KalSvFolkskV 1913, s. 138. Om jag är fast huru flitig, så är han inte nöjd se'n heller. Dens. Därs. — fast vad, vad (som) helst. Du må göra fast va', jag bryr mig inte om de' ändå. Bergroth FinlSv. 135 (1917). — [efter fin. ei vaikka mikä olisi] inte fast vad vore o. d., inte under några förhållanden, inte på några villkor, inte för aldrig det. Hon skulle inte nu kunna förmå sig att röra sig från stället, nej, int' fast hva' vore. Hertzberg Canth 2: 47 (1886). Därs. 89. Bergroth FinlSv. 136 (1917).
II. ss. konjunktion.
1) ss. koncessiv konj.
a) (numera föga br. utom i Finl.) även om, om också, om än. Svart G1 166 (1561). Narr är en Narr, fast han kläddes i Purpur. Grubb 564 (1665). Fast allt ej må nås är bemödandet skönt. Tegnér (WB) 6: 42 (1829). Böttiger 2: 256 (1857). Hertzberg Canth 2: 25 (1886). — särsk.
α) [jfr motsvarande ordföljd i villkorssats som icke inledes av konj.] (numera bl. ngn gg i vers) med omvänd ordföljd i bisatsen. Kempe Graanen 23 (1675). Ingens rättsinnige ifver .. för rijkets bästa må dragas i tvifvelsmåhl, fast kunde än meningarne om vägen thertill vara delte. 2RARP 5: 558 (1726). De stå der ni har stält dem, fast regnade det bly. Melin Huml. 40 (1882).
β) [efter motsv. anv. av fin. vaikka] (i Finl.) i elliptisk sats: om det (ock)så vore, till och med, ända till. (Fieandt) Kunde slåss fast hela dan. Runeberg 2: 69 (1848). Hon hade friare, ”fast fem på hvart finger”. Hertzberg Reijonen 74 (1885). (Man) får .. honom att gå fast i elden. KalSvFolkskV 1895, s. 34.
b) (ngt vard.) ehuru, i trots av att, oaktat; äv. med ofullständig bisats. Girs G1 239 (i handl. fr. 1560). (Hästen) gick .. sedig .. som et lam, fast han var hurtig som et lejon. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). Fast endast tolf år, är Lena ett klokt barn. Almqvist Kap. 61 (1838). Fast de aldrig förr hade varit inne i byggnaden, vållade det dem ingen svårighet att hitta. Lagerlöf Holg. 1: 77 (1906). (†) Iag moste wäll nu desse obehagliga tijdender, fast det intet gärna, den förlåtna Dido tillbringa. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 123.
c) inledande en sats som bl. innehåller en inskränkning i l. reservation mot l. rättelse av det i det föregående sagda l. som icke fullt logiskt ansluter sig till den föregående l. överordnade satsen; jfr EHURU II 1 e.
α) inledande en bisats: ehuru, fastän; äv. med ofullständig bisats. Denna gåta är utkommen till Polen och de Slaver, fast hon uti något är ombytt. Rudbeck Atl. 2: 434 (1689). Men gjerna höll han sig i kläder snygg och nätt, / Fast alt på ärbart vis och intet som en sprätt. Livin Kyrk. 11 (1781). (Hans Brask) synes ha umgåtts med tankar på en längre vistelse i Rom, fast ödet annorlunda bestämde. Bildt Minn. 17 (1900). Jag har en stuga, fast den är liten. Beckman SvSpr. 176 (1904).
β) (ngt vard.) inledande en huvudsats: men. Kexél 1: 109 (1788). Dä går väl inte så lätt att bli Riddare heller .. — fast nog vet jag att en, som knappt äger 10 Riksdaler, nyligen blifvit Riddare. Cederborgh RK 26 (1816). Det ser inte alls romantiskt ut, fast spännande är det! Hallström VilsnFågl. 5 (1894). Lusten att ”rita” följde honom hela lifvet igenom. Fast annat än tidsfördrif blef det ju aldrig. SvD(A) 1917, nr 215, s. 5. — avbrytande: dock; äv. i uttr. fast nej l. fast jo. Så gack hem, lät Er Husbonde qvittera den. — Fast nej; gif mig räkningen. Envallsson Procent. 4 (1786). Se här läs! fast det behöfs ej. CFDahlgren 5: 11 (1832). Låt mig .. se linierna i din hand .. fast nej, jag vill icke se dem. Rydberg Sing. 20 (1857, 1865).
2) (†) inledande en disjunktiv villkorssats: antingen (— eller); jfr EHURU II 3. Calwinisternes mening .. må ware widh sitt werde, fast hon är sann heller icke. Carl IX Swar B 2 b (1606). RARP 4: 433 (1650).
Spoiler title
Spoiler content