publicerad: 1924
FAST fas4t, adj.1 -are ((†) superl. best. fästerste BOlavi 75 b (1578)); n. =. adv. =, -A (†, 1527—1541); jfr FASTELIG, FASTELIGA, FASTELIGEN.
Etymologi
[fsv. faster, motsv. d. fast, isl. fastr, feng. fæst, eng. fast; jfr t. fest (fht. festi), arm. hast, sskr. pastyá-, fast bostad. — Jfr FAST, adv.2, FASTA, sbst.1—2, FASTA, v.1—2, FASTE, FASTIGHET, FASTNA, FÄSTA]
Översikt
Översikt av betydelserna.
A) 1) tät, kompakt, massiv, hård. 2) motståndskraftig. 3) i fråga om försvarsvärk: motståndskraftig mot anfall, befäst. 4) säker, stark, solid, med god grund. 5) om sammanbindning, försegling o. d.: som håller, svår att upplösa. 6) som utgör ett i sig sammanhängande helt. Härunder: fast land, fastland.
B) 7) fäst (vid ngt), fastsittande. 8) icke flyttbar, som icke kan avlägsnas. 9) som består av jordegendom, fastighet o. d. 10) om person: som icke kan rubbas ur sin ställning; säker, trygg. 11) som stannar på sin plats, icke flyttbar, icke ambulerande. 12) stadig, säker; kraftig, stark.
C) 13) som inträffar vid viss regelbundet återkommande tidpunkt. 14) som icke är underkastad tillfälliga förändringar l. växlingar, stadigvarande, konstant, stående. 15) om sken, fyr o. d.: ständigt oförändrad, oföränderlig o. oavbruten. 16) beständig, beståndande.
D) 17) i allmännare, förstärkande bet.
E) 18) bildl.: som fasthåller vid ngn l. ngt. 19) om person: ståndaktig, trofast. 20) oförskräckt, karsk. 21) pålitlig, säker. 22) bestämd, orubblig.
F) 23) fångad, fasttagen, gripen; fatt; i klämma; förälskad.
A)
1) som vid beröring l. tryck o. d. icke lätt ger efter l. förändrar form l. faller sönder; tät, kompakt, massiv, solid; (relativt) hård, icke mjuk, icke flytande. En fast massa. Fast i köttet. Fast hull. En fast vävnad. (Leviatans) hierta är hardt såsom steen, och så fast som itt stycke aff vnderstenen j quernenne. Job 41: 15 (Bib. 1541). (Degen) knådes wäl starck, til thes han blifwer fast. Salé 108 (1664). Tårt och fast furuverke. GPolhem PVetA 1745, s. 14. (Hon var) fast byggd, bredbarmad, korthalsad. Hallström Skepn. 98 (1910). — särsk.
a) i fråga om aggregationstillståndet; motsatt: flytande o. gasformig. Duræus Naturk. 77 (1759). De fasta kropparne hafva bestämd rymd och bestämd form. Holmström Naturl. 1: 3 (1888). — särsk. i fråga om föda o. d.; motsatt: flytande. Fast föda, föda i fast form. Nyblom Twain 2: 13 (1874).
b) om jord, mark, grund o. d.; äv. bildl. Then faste gudz grund bliffuer ståndandes. 2Tim. 2: 19 (NT 1526). Ath Staden (Nya Lödöse) motte fliitt bliffua vpå någen annen stedt, ther dog eth fastere, och bettre grund wore. GR 12: 221 (1539). Simon hade icke längre fasta marken under fötterna. Rydberg Sägn. 32 (1874).
c) metall. om järn. Lagerhjelm FörsStångj. 1: 255 (1827). (Till) Fast jern .. räknas sådant, som vid afslitning ej förminskat sections-arean med 50 proc. JernkA 1827, s. 461. Därs. 1869, s. 275.
d) (i sht i fackspr.) vid mätning av spannmål, virke o. d., avseende den värkliga massan med avdrag av förefintliga mellanrum. Fast tunna. Falkman Mått 2: 199 (i handl. fr. 1782). Man mäter först up hela Spanmåls-högen med den vanliga Tunnan à 56 Kannor, .. hvilken mätning då kallas Löst mål; men sedan räknar man ut, huru mycket samma Spanmål bör rätteligen kallas med sit tilmål, hvilket heter Fast mål eller at fästa Målet. Bergklint MSam. II. 2: 448 (1792). Den fasta vedmassan uti staplar af släta .. trädstammar. JernkA 1851, s. 327. Måttenheten, efter hvilken virkesmassan mätes, är kubikmetern, löst eller fast mått. Kinman Guttenberg 1 (1890).
e) (†) alltigenom av samma ämne, massiv, gedigen. (Romarnas) måltids-sängar voro gjorde af fast silfver. Gyllenborg PVetA 1757, s. 5.
f) (†) i uttr. fast av ngt, fylld, med tätt bestånd av ngt. Skogarna voro tämmeligen faste af Tall. Linné Gothl. 247 (1745).
g) mer l. mindre bildl.
α) i fråga om form, ordning, organisation l. dyl.: bestämd, säkert byggd, stadig. Förslaget hade icke hunnit antaga fasta former. En fast grundlagsordning. Bolin Statsl. 2: 140 (1871). En fastare organisation af partiet. De Geer Minn. 2: 158 (1892).
β) (†) i uttr. fasta varor, solida, ”rejäla”; av värkligt värde. GR 17: 388 (1545). Spannemåle, och andre faste wharur som her i Rijket tienlige och nyttige wara kunne. Därs. 18: 61 (1546).
2) motståndskraftig.
a) (numera bl. ss. senare led i ssgr) som icke påvärkas av ngt, som ngt icke biter på; särsk. i uttr. fast emot ngt. Fast mot en musqvettkula. Serenius Nn 3 a (1734). Fast emot hugg. Lindfors (1815). — jfr BOMB-, BRAND-, ELD-FAST m. fl. — särsk. i uttr. stå fast i elden, vara eldfast. Serpentinsten .. står fast i elden. Wallerius Min. 48 (1747).
b) (numera föga br.) om färg: hållbar. Målar han iche artigt och med fasta fergor, så skal han betala fergorna. Murenius AV 369 (1658). Några af Laf-färgorna äro .. så fasta, at de tåla både lut och skarpa syror. VetAH 1791, s. 117. AHB 4: 26 (1860).
3) i fråga om försvarsvärk o. d.: motståndskraftig mot anfall, svår att intaga; befäst, försedd med befästningar; numera bl. (i sht i historisk stil) attributivt, om ort l. byggnad. Fasta slott, borgar (förr äv. hus). Fasta städer, platser (förr äv. rum). GR 3: 187 (1526). Ammons landzendar woro faste. 4Mos. 21: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: befäst). Stadhen är intet fast, vthan öpen på alla sidhor. Petreius Beskr. 1: 80 (1614). (Visby ringmur blev) med sina många starka torn, sina fasta hufvudportar .. (osv.) ett ganska skyddande värn för det rika Visby. Höjer Sv. 2: 1486 (1881). — särsk. (†) i uttr. göra (en plats o. d.) fast, befästa, förse med befästningar. GR 3: 88 (1526). Han .. giorde stadhen fastan emoot fiendanar. Syr. 50: 4 (Bib. 1541). Kiöping Resa 66 (1667).
4) säker, stark, solid, med god grund.
a) om ställning l. position: säker, stark. Han har en mycket fast position i samhället.
b) (numera mindre br.) i fråga om kunskap l. förmåga, äv. om person med hänsyn till kunskaper osv.: säker; solid. (Lärjungar) som icke voro faste i paradigmatis. VDAkt. 1731, nr 633. Att börja den logiska undervisningen med gossen, innan hans grammatikaliska .. kunskaper äro fullt fasta, .. vore .. olämpligt. Claëson 1: 309 (1859). Lärjungarne vore fasta i en massa prepositionsuttryck. PedT 1903, s. 10. — i numera obr. uttr. En god forfarin gulskeider, then ther fast och frij wore på konsten. GR 8: 321 (1533). Serdeles medan vij till så månges tractament och logeringh icke fulleligh på medlen faste äro. OxBr. 3: 464 (1633).
5) om sammanbindning, försegling o. d.: som håller; svår l. omöjlig att öppna l. upplösa, hård, kraftig, säker; ofta ss. adv., stundom närmande sig 17. Knyt en fast knut! Thet är fast försiglt, at ingen skal igen komma. Vish. 2: 5 (Bib. 1541). Hans läppar voro fast tillsammanslutna. Fröding Guit. 72 (1891). — särsk.
a) om förbund o. d.: oupplöslig, oslitlig. GR 4: 381 (1527). Iagh skal göra mitt förbund fast medh idher. 3Mos. 26: 9 (Bib. 1541). En fast vänskap. Fryxell Ber. 5: 77 (1831).
b) språkv. om verbalssg: med oskiljaktigt förbundna leder, oskiljbar, ”äkta”. Brate SvSpr. 115 (1898).
6) som utgör ett i sig sammanhängande helt.
a) i uttr. fast(a) land(et), fastland(et). (Sv.) Fast land vth medh Siön (lat.) Epyrus, terra continens. Helsingius H 8 b (1587). Med Fasta Landet förstår man .. jordens 4 Hufvuddelar. Bergklint MSam. II. 1: 8 (1784). jfr: Den största ön (i Ålands skärgård), ”fasta Åland” benämnd. Topelius Lb. 2: 43 (1875).
b) i uttr. fast is, om stort sammanhängande isbälte; motsatt: drivis. Hahnsson (1888). Svår fast is, sjöfarten endast möjlig med biträde av isbrytare. SDS 1924, nr 66, s. 12.
c) om timmerflotte: sammanhängande. För att kunna transportera virke på sådana vattendrag, där lösflottning ej är möjlig, .. måste man hoplägga virket i ringbommar eller i fasta flottar. Ekman SkogstHb. 135 (1908).
B)
7) som är (säkert, orubbligt) fäst (vid ngt), fastsittande l. fasthängande (vid ngt).
a) predikativt i förb. med (oftast obetonat) verb, i uttr. med bet.: fästa, fästa sig, vara l. bliva fäst l. fastna; äv. i bildl. anv. (jfr 18); numera med ordet fast nästan alltid oböjt o. övergående i adverbiell anv., förr äv. böjt. Binda, borra, bulta, gipsa, gumma, göra, haka, hamra, hålla, häkta, klistra, klämma, limma, nita, spika, sätta, trockla fast (ngt); bita sig, hänga sig, klamra sig, klänga sig, suga sig fast; frysa, hänga, klibba, rosta, sitta, växa fast m. fl.; se vidare under de särskilda verben. (Leviatans) kötz ledhamoot hengia widh hwart annat, the äro faste j honom, at han icke rörd warder. Job 41: 14 (Bib. 1541). (Invånarna på Moluckerna) pläga .. hängia sigh fasta vthi höga Trädh. Kiöping Resa 126 (1667). De lösskuro en torfrimsa, så att ändarna sutto fasta i jorden. Fryxell Ber. 1: 17 (1823). Sökte själarne att hålla sig faste vid sin Frälsare, då (osv.). Thomander Pred. 1: 47 (1849). — särsk.
α) (†) i uttr. vara fast med ngt, sammanhänga med ngt. Der det land fast är med Ryssland. Gustaf II Adolf 182 (1617).
β) (†) i uttr. göra sig fast med ngn, liera sig med ngn. (Vi) begäre .. at I vele göra eder fast med någre förmögne trovärdige män däruthe som samptt med eder leffuerere till chronones behoff p(ännin)ger och commiss till tilkomendhe vår. AOxenstierna 2: 219 (1614).
b) sjöt. ss. kommandoord, angivande att ngt skall fastgöras l. att en förut given order icke längre skall utföras. Dalman (1765). Vid hissandet af tyngder bör man i god tid kommendera fast, på det blocken ej med stöt må komma block om block. Frick o. Trolle 16 (1872). Fast vändningen! Ekelöf Ordl. (1898).
c) (i Finl.) i uttr. som beteckna: tillsluta l. hålla (ngt) tillslutet o. d. Under låtandet i näsan, täppes näsan fast. AArgillander (1762) hos Rosenstein BarnSjukd. Nn 3 a (uppl. 1771). Bäst att hålla ögonen fast och somna. Hertzberg Canth 2: 2 (1886). Pastorn .. slog boken fast. Därs. 67.
d) [jfr fix luft (se FIX 1 c)] (†) kem. i uttr. fast luft, kolsyra. Vid gäsningar .. framkom en myckenhet luft. Dr. Hales gjorde .. upmärksamhet på detta ämne, som han kallade Aër fixus eller Fast luft, emedan den, före dess afsöndring, är såsom et grund-ämne fästad i kroppar. VetAH 1773, s. 171. VeckoskrLäk. 5: 321 (1784).
e) (†) i vissa bildl. uttr.: icke hava sina skruvar fasta o. d., icke vara riktigt klok, ”hava en skruv lös”. Som tyckes, ära skrufwarna på honom intet fasta. VDAkt. 1710, nr 173. Man (har) funnit, det han ey har sina skrufvar fasta. 2RARP 4: 344 (1727). — hava fasta tänder o. d., vara säker på sin sak l. i sitt fack, hava säkra kunskaper l. insikter. En Man, som skall hafva ett anseenligit Kall i Riket, måste hafva fasta Tänder i Munnen, innan han understår sig det emottaga. Dalin Arg. 1: nr 5, s. 5 (1733; uppl. 1754: godt invärtes förråd). (De) hade förrvt sagt, at the vid .. (disputationen) skulle pröfva, om mina tänder voro fasta. Rhyzelius Ant. 110 (c. 1750).
8) icke flyttbar, som icke kan avlägsnas. Retzius Djurr. 191 (1772). Fasta kölen kallas fartygets köl, till åtskillnad från löskölen. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Fasta prickar äro vanligen starka jernstänger, fastsatta i klippor .. och försedda med en åt farleden pekande arm. NF 13: 245 (1889). — särsk.
a) i vissa uttr.: fasta manschetter, manschetter som äro fastsydda vid skjortärmarna. — (i sht i fackspr.) fast trissa, trissa som rör sig omkring en orörlig axel; fast block, block upphängt vid en fast punkt; jfr BLOCK 4. JernkA 1829, Bih. s. 232. — (skeppsb.) fast spant; motsatt: lösspant. Spant .. af tvenne sammanbultade timmerringar .. (kallas) fast spant. Witt Skeppsb. 55 (1857). 2UB 9: 590 (1906). — (i sht i fackspr.) fast bro, fast spann; motsatt: rörlig. IllSv. 1: 365 (1882). Järnvägsbron .. (har) ansetts kunna föreslås med fast spann, som dock har en sådan frihöjd öfver vattnet, att pråmar eller därmed jämförliga farkoster kunna föras under bron. GHT 1896, nr 120 A, s. 3. — (sjöt.) fast rå, rundhult. Rår sägas vara fasta, när de hafva fullständig tackling, såsom brassar, toppläntor. NF (1881). Rundhult, så inrättade, att de förblifva på sin plats, äfven då de därtill fästade seglen äro bärgade, benämnas fasta. Ekelöf Ordl. (1898). — (sjöt.) fast segel. Segel kallas fasta, när de beslås, der de föras; motsatsen kallas flygande. NF (1881).
b) fäst vid golv l. vägg l. dyl.; väggfast, golvfast. Fasta bord och bänkar. Den fasta dekorationen i slottets olika våningar såsom stuckorneringar, väggmålningar och dylikt. Böttiger Drottnh. 72 (1889). Fasta inventarier. WoH (1904).
c) orubbligt sammanhängande med jorden; bärgfast, jordfast; jfr 9. Bromell Berg. 71 (1730). De fasta fornlemningarna. HHildebrand i VittAH XXXI. 2: 19 (1886, 1893). — särsk. (i fackspr.) i uttr. i fast klyft, klippa o. d. De hårdaste och finaste (sten-)arter i fast klyft. Cronstedt Min. 226 (1758). Vid stranden tog jag i fast klippa glimmerskiffer. SLLovén (1837) i LVetA IV. 3: 35.
d) (i sht i fackspr.) i uttr. fast kapital, kapital som är nedlagt (”fastlåst”) i ett företag (anläggningar o. d.). Fast kapital förbrukas endast småningom vid användningen, t. ex. smedjan, bälgen, städet och släggan. Aldén Medb. 4: 17 (1885). (Det) är .. rörelsekapitalet, som skall göra det fasta kapitalet fruktbärande. VL 1908, nr 56, s. 9.
9) som består av jordegendom, fastighet, hus l. dyl.; jfr 8 c. Driffue thom i frå theris faste fädherne godz och äghor. GR 6: 233 (1529). (Min far) förvandlade sin fasta förmögenhet .. till penningar. Almqvist AmH 1: 33 (1840). Borgenär, som i fast pant sitter eller vunnit införsel i gäldenärs fasta gods. SFS 1877, nr 31, s. 54. Fast egendom är jord å landet och i stad. Därs. 1895, nr 36, s. 1. — särsk.
a) (numera knappast br.) i uttr. fast arv o. d., av fastighet bestående arv. (Hans) ffaste federne. BtFinlH 2: 30 (1544). GR 29: 522 (1560). Låter någon (adlig) Enka eller Jungfru lägra sig .., hafve förbrutit alt sit fasta arf. PrivRA 1723, s. C 4 a.
b) i sg. n. obest. (förr äv. best.) i substantivisk anv.: fast egendom; numera nästan bl. i uttr. löst och fast, lösören o. fast egendom. Theris .. godz och gorda löst och fasth. GR 1: 30 (1521). Låtterne i det fasta (vid delning av arv). Abrahamsson 330 (1726). Orsaker, hvarföre gåfvor i fast återkallas. Nehrman JurCiv. 83 (1746).
Anm. till 9. Möjl. äro FASTEGODS o. FASTEJORD (se d. o.), som ofta förekomma skrivna ss. två ord, stundom att fatta ss. förb. av adjektivattribut o. sbst.
10) om person: som icke kan rubbas ur sin ställning; särsk. bildl.: säker, trygg (i en ställning l. i besittning av ngt); äv. ss. adv.; numera bl. i uttr. fast i sadeln, säker i sin ställning. Paa thet ath .. göstaf (Vasa) skwlle tes fastere bliiffwe viidt riiget. GR 7: 515 (1530). (Genom förbund med Ryssland skulle) H:nes M:t göras fast i possessionen aff dhe (erövrade) provincier. RARP 2: 50 (1634). Han var ännu icke sielf fullkomligen fast i sadelen. Nordberg C12 2: 393 (1740). (Gustav Trolle) förnam, det han intet var så fast i sätet, som han sig sielf förestält. Celsius G1 1: 98 (1746). Så snart Hattarne åter kände sig faste i sadeln, .. ville (de) ej längre befrämja hofvets planer. Odhner Lb. 280 (1869).
11) som stannar på sin plats, icke flyttande, icke ambulerande.
a) som har ett oföränderligt läge, som icke flyttar sig, fix. Fasta Stiernor. Spegel GV 62 (1685). För att bestämma läget af en punkt P i ett plan, hänför man densamma vanligen till tvenne fasta räta linier. Lindelöf AnGeom. 7 (1864). Arkimedes' yttrande: gif mig en fast punkt utom jorden och jag skall lyfta henne! EkonS 1: 384 (1893).
b) bunden vid l. stadigvarande på en o. samma plats. Han har ingen fast bostad. Nordforss (1805). Krigsmagten till lands .. eger så väl rörliga som fasta stridskrafter. Hazelius Förel. 1 (1839). — särsk.
α) om person: bofast; numera nästan bl. i förb. fast befolkning o. d. Hans Välgång på then Ort, dher Han kommer att blifva fast. VDAkt. 1735, nr 74. En fast, åkerbrukande befolkning. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 3 (1863). — särsk. (†) i uttr. fast borgare. GR 10: 163 (1535). The ther äre faste, besithne borgare (skola åtnjuta tullfrihet) .., Men the ther icke ega gårder eller grund, och ellies äre fremmande, Lösze kopmen .., the skole göre wtt fullan tull. Därs. 11: 251 (1537).
β) om institution, skola, teater o. d.: icke ambulerande l. flyttande. Der medellöshet eller locala förhållanden hindra inrättandet af fast skola, må tills vidare barna-undervisningen besörjas i flyttbara skolor. SFS 1842, nr 19, s. 2. Fasta nautiska stationer eller kuststationer finnas i vårt land vid flera fyr- och lotsstationer samt på fyrfartygen. Rubenson Meteor. 146 (1880).
12) stadig, säker; kraftig, stark; ofta ss. adv.; äv. bildl. Fast på handen. Ett fast tag, grepp. Gå med fasta steg. Herr Linde Sahlig haer på thesse begge Ankar, / Fast grundat all sin hugh. Lucidor (SVS) 194 (1672). Stå nu fast på Benen, min Läsare, eljest stupar du rättnu kullbytta. Dalin Arg. 1: nr 23, s. 2 (1733). (Böndernas) gång var fast utan att vara tungrodd. Anholm Norm. 155 (1898). Lägg tungt och fast din hand i bordet. Karlfeldt FridLustg. 54 (1901); jfr 22 b. (†) Han är icke fast på benen. Nordforss (1805). — jfr HAND-, TAKT-FAST. — särsk. i vissa bildl. uttr.: göra ngt med fast hand, med bestämdhet, kraftigt o. säkert. Med fast hand ordnade han .. kyrkans och skolans ärenden. Carlson Hist. 5: 252 (1879). — få fast fot l. fasta fötter, få l. vinna fast fot ngnstädes o. d., se under FOT.
C)
13) som inträffar vid viss regelbundet återkommande tidpunkt; bestämd; motsatt: rörlig. Faste torgs dagar. HSH 6: 125 (1658). Åtskilliga högtider och helgedagar infalla och firas alltid på ett visst datum. Dessa högtider kallas fasta eller orörliga. Berlin Lrb. 171 (1852). BtRiksdP 1912, 4: nr 78, s. 11 (om valperioder).
14) som icke är underkastad tillfälliga förändringar l. växlingar, stadigvarande, konstant, stående, icke tillfällig. LfF 1863, s. 38. En betydlig del af en jernvägs utgifter äro ”fasta”, d. v. s. lika stora, vare sig flere eller färre passagerare eller tons gods transporteras på den samma. Sundsvallsp. 1886, nr 151, s. 2. Fasta kunder. WoH (1904). — särsk.
a) om plats, anställning o. d.: stadigvarande, ordinarie. Fast anställning. TjReglArm. 1889, s. 211. De fasta lärareplatsernas antal. AB 1894, nr 65, s. 2. Det fast anställda manskapet. Tingsten o. Hasselrot 5 (1902).
b) om person l. personal: som har stadigvarande l. ordinarie anställning; motsatt: tillfällig. (Vallonernas) ättlingar utgöra ännu den fasta arbetarestammen vid Dannemoraverken. NF 3: 902 (1879). Fasta medarbetare hållas .. (av de tyska tidningarna) i Europas större centra. Sylwan ModPress. 135 (1906).
c) (†) i uttr. taga sig fast, slå sig ned; taga fast anställning; jfr 11. (Han) hafuer dragit aff Landet Emot förbudh, medh hustru och barnn, och tagit sigh fast i Strengnäs. ÅngermDomb. 14/11 1629, fol. 17. Viljandes föreliudas som skulle benämde Hultgran tagit sig fast vnder Kongl. Maijtz Lijf gardie. VDAkt. 1723, nr 323.
d) om lön, anslag o. d.: bestämd (en gång för alla), fixerad. Han fick en fast summa i ett för allt. Embetsmän med fast lön. Svedelius Statsk. 1: 172 (1868). Fasta eller .. bestämda anslag kallas sådana, som ej af konungen få öfverskridas. LfF 1902, s. 99.
f) handelsv. i uttr. på l. i fasta händer, som icke släppa ifrån sig vad de hava. Aktiemajoriteten låg på fasta händer. De .. amerikanska obligationerna i Europa .. befunno sig i fasta händer. LAHT 1882, s. 36.
g) om myntvärde, pris o. d.: icke växlande, bestämd, stabil. Han följer alltid en fast taxa. Trätor och Vproor .. vpkomma, .. om Mynthet intet fast vthan ostadigt .. är. Risingh Kiöph. 49 (1669). Man skiljer .. emellan fast och föränderlig valuta. Åstrand 2: 356 (1855). En fast tullsats (å garn) af 10 mark pr 100 kilo. Forssell Stud. 2: 300 (1880, 1888).
h) handelsv. med pregnant bet., om pris, aktiekurs, börstendens o. d.: icke sjunkande, som håller sig uppe (o. snarast visar tendens att stiga). Hvetepriset var fast. Snällp. 1848, nr 5, s. 1. Årets sista börsdag började matt, men .. slutade fast. AB 1890, nr 1, s. 4. Fondbörsen visade .. övervägande fast tendens ... De börsnoterade obligationerna lågo fasta. SvD(L) 1924, nr 37, s. 8.
15) om sken, fyr o. d.: ständigt oförändrad, oföränderlig o. oavbruten; med oföränderligt o. oavbrutet sken. UB 7: 502 (1875). För att underlätta angöringen af Borgholms hamn skola två inseglingslyktor uppföras, visande grönt fast sken. SDS 1899, nr 477, s. 2. En sammanställning mellan fast fyr och blänkfyr .. är ”fast fyr med blänk”. VFl. 1913, s. 31.
16) övergående i bet.: beständig, bestående. Verld och menskor sig förbyta, / Ett är fast till evig tid. Böttiger 3: 231 (1844, 1858). I denna växlingens värld representerar lagen .. det fasta och förblifvande. LfF 1910, s. 10. — i numera obr. uttr. Tins tienares Dauidz hws warder fast för titt ansichte. 2Sam. 7: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: skall .. bestå inför dig; Vulg.: stabilita). Det gifves ingen fast lycksalighet här på jorden. Nordforss (1805).
D)
17) i allmännare, förstärkande bet.
a) (†) ss. adj., bestämmande ett vbalsbst.: kraftig, stark. Tijl thess fastare oc yterligere .. konung Cristierns mootstandt haffue wij .. stadfäst eth wenleckt forbundt .. medt .. hertog ffredreck. aff Hålsten. GR 3: 143 (1526). Staden ähr i ett fast afftagande. OxBr. 3: 50 (1623). — särsk. om sömn: hård, tung, djup (jfr b γ). (Om) man sofver en fast sömn utan drömmar. Palmblad Fornk. 1: 493 (1844).
b) (†) ss. adv., bestämmande ett verb: kraftigt, starkt; häftigt; ivrigt; mycket, högeligen, i hög grad. I slog nu alltför fast. SvForns. 2: 155. Thå ropadhe the en thå fastare, Corszfest honom. Mark. 15: 14 (NT 1526). Almoghen begynner ffasth wara ohörogh prosterne. GR 5: 25 (1528). J Stockholm döör någett fast. Därs. 19: 235 (1548). Iag hafwer fast effter eder lengtat. Visb. 2: 132 (c. 1600). Thet haglar fast. Linc. Y 2 a (1640). Låtom oss fara fast derefter, att (osv.). Genberg VSkr. 2: 19 (1872). — särsk.
α) vid verb som beteckna sorg l. glädje, fruktan, ångest, förskräckelse o. d. The Egyptier söria .. fast. 1Mos. 50: 11 (Bib. 1541). The fruchtadhe sigh ganska fast. 2Kon. 10: 4 (Därs.). Frögdha tigh icke så fast. Jes. 14 (”15”): 29 (Därs.). Hon förskrecktes fast. Asteropherus 3 (1609).
β) vid rörelseverb: skyndsamt, hastigt, fort, raskt. (Tiden) forlöper siig .. lige fast. GR 11: 302 (1537). (Han) hastadhe sigh så fast at han stötte sigh. Tob. 11: 10 (Bib. 1541). Peringskiöld Hkr. 2: 98 (1697).
γ) i fråga om sömn: hårdt, tungt, djupt (jfr a slutet). Peringskiöld Hkr. 2: 312 (1697). Hon sofver riktigt fast och godt. Bremer Grann. 2: 139 (1837).
c) (numera bl. ngn gg arkaiserande) ss. adv., bestämmande ett adj. l. adv. i positiv l. ett pronominellt ord: mycket, mäkta, synnerligen, värkligt, helt. Fasth mykit. GR 4: 97 (1527). Thet är fast annat hedra the helgon .. som nw leffua, och hedra the helgon .. som dödh äre. OPetri PEliæ h 1 a (1528). Barsillaj war fast gammal. 2Sam. 19: 32 (Bib. 1541). Fast mången nödgas liggia / En tijd i sorg och nödh. Ps. 1695, 90: 5. Fast offta. Linder Fross. 5 (1717). Det är fast bedröfligt! Topelius Dram. 194 (1853, 1881).
d) (numera bl. i vissa uttr., se slutet) ss. adv., utgörande förstärkande bestämning till komparativ: mycket, långt, ännu. GR 5: 2 (1528). (Det) är fast bättre sielfwer hafwa, än Syster at bidia. Brahe Oec. 49 (1581). En hel ny och fast präktigare ritning (till Stockholms slott) vardt förfärdigad. Tessin Bref 2: 307 (1755). Ännu fast värre. Fahlcrantz 2: 69 (1826, 1864). Fast bättre. Dalin (1851; angivet ss. föråldrat). — särsk. i uttr. fast hellre, mer, mindre, se FASTHELLRE, FASTMER, FASTMINDRE.
E)
18) bildl.: som fasthåller vid ngn l. ngt; predikativt (numera bl. oböjt ss. adv., förr äv. böjt) i vissa uttr.: förbliva l. (numera föga br.) vara l. bliva fast vid (förr äv. hos l. på) ngt, (troget l. orubbligt) fasthålla vid ngt. Bliffua hårtt och fast hosz rena gudz ordt och Ewangelium. GR 8: 288 (1533). Warer oförskreckte, och bliffuer faste widh Laghen. 1Mack. 2: 64 (Bib. 1541). En Konung bör .. vara .. så fast vid sina ord, som oryggelig uti Sina löften. Tessin Bref 2: 77 (1754). Han förblir fast vid att han är oskyldig i rånet. Meurman (1846). (De) förblefvo .. fast vid sin mening. De Geer Minn. 2: 31 (1892). — (†) bliva fast med ngn l. ngt, (troget) fasthålla vid ngn l. ngt, förbliva ngn trogen. Han vilde forveta sich, om the ville bliffua faste med hans nad. OPetri Tb. 41 (1525). Artikler, .. medh hvilke .. vi .. lofvedt .. hafve oss in i döden vele faste och ståndachtige blifve. RA 3: 89 (1593). — hålla fast vid ngt, hålla sig fast vid l. intill ngn o. d., se under HÅLLA. — stå fast vid l. i ngt, (troget) fasthålla vid ngt; vara ståndaktig i ngt. Han stod fast vid sitt löfte. The norsche bidhia för oss athuj schula staa fasthe j throna. GR 3: 112 (1526). Alla, som stå fast vid den gamla tron. GCederschiöld hos Schück o. Lundahl Lb. 1: 50 (1901). — (†) stå fast med ngn l. stå ngn fast, förbliva ngn trogen, troget hålla ihop med ngn. Om j dandhemenn alle wilie sthaa oss fasthe. GR 3: 23 (1526). Att wåre .. vndersåther motte .. stå manligen fast hwar medt then annenn. Därs. 18: 656 (1547). — (†) stå fast på ngt, orubbligt vidhålla ngt, insistera på ngt. (Sändebuden skola) staa ther hartt och fast på. GR 10: 179 (1535). Munken stodh fast på sijn Meening. Schroderus Os. 2: 413 (1635).
19) om person: ståndaktig; trofast, trogen; numera nästan bl. i uttr. stå fast (numera bl. oböjt ss. adv., förr äv. böjt), vara ståndaktig l. trofast. Waren faste, owiklighe, och rijke vthi herrans werch altijdh. 1Kor. 15: 58 (NT 1526). Hwicke häreder .. som wåre nu vpå nytt affalne, Och hwicke som haffwe stådt faste. GR 15: 96 (1543). Kant tu .. hålla honom för en fastan wen. LPetri 2Post. 228 a (1555). O ädle Svensk, du statt nu fast / Och bättra det, som fordom brast! LbFolksk. 286 (1868; efter biskop Tomas' dikt om Engelbrekt o. Karl Knutsson). — särsk. (†) i uttr. vara l. bliva ngn fast, vara l. förbliva ngn trogen. J .. i thetta bwller .. haffue varit oss faste oc Retråduge som Tro vnderszåte. GR 6: 197 (1529). Nordberg C12 1: 558 (1740).
20) (†) oförskräckt; oberörd, karsk; jfr 22 a. Ioseph .. gick j sin Camar och greet ther. Och tå han hadhe twaghit sitt ansichte, gick han vth, och hölt sigh fast och sadhe (osv.). 1Mos. 43: 31 (Bib. 1541; Luther: hielt sich fest; Bib. 1917: betvang sig). Så ware nu idhra hender trösta, och ståår faste. 2Sam. 2: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: Varen .. oförskräckta).
21) (†) som man kan lita på, pålitlig; säker. Fasta .. Gerningar, Ther vppå hans Kon. M. fulleliga sigh tilförlata kan. GR 5: 132 (1528). Godhe och faste lyfftes män. Därs. 19: 33 (1548). (Då) sades migh faste fridztijdender at kong(e)n har sendt mykit krigzf(olk) från sigh. JTBureus (1624) i 2Saml. 4: 82.
22) bestämd, orubblig.
a) om person: icke vankelmodig l. vek; jfr BESTÄMD 2. Var icke hård, kung Helge, men endast fast. Tegnér (WB) 5: 14 (1825).
b) om sinnelag, karaktär, vilja o. d.: orubblig, bestämd, icke vankelmodig; om blick l. stämma l. uppträdande o. d.: som röjer l. vittnar om bestämdhet; jfr BESTÄMD 3. Mannen med det fasta sinnet. Tegnér (WB) 6: 56 (1829). Hans vilja (var) för fast att kunna böjas. Crusenstolpe Mor. 6: 427 (1844). (Han) mätte med en ännu fastare blick den unge Haselborn. Cederschiöld Riehl 1: 95 (1876). (Hans) fasta hållning .. (hade) största förtjänsten af att konsistoriet ej lät sig brytas af stridens faror. Annerstedt Rudbeck Bref LXXXIII (1899).
c) (†) om böjelse, tycke o. d.: bestämd, deciderad. Det ömma och fasta tycke, som förbinder mig med Er. Riccoboni Catesby 13 (1761). Mina böjelser äro så fasta; det skulle vara fåfängt att försöka deras förändring. Lehnberg Pred. 1: 227 (c. 1800).
d) om tro, mening, övertygelse, förtroende, tillit, hopp, önskan, förtröstan, uppsåt, föresats, beslut o. d.; jfr BESTÄMD 4. Det är min fasta tro l. övertygelse att (osv.). En fast förtröstning. Hebr. 3: 6 (NT 1526). Jag .. lade mig på soffan med den fasta föresats att icke falla i sömn. GHT 1895, nr 137 B, s. 3. — särsk. ss. adv.; i sht i förb. fullt och fast. Jag tror fullt och fast på hans berättelse. Ther må i fult och fast forlathe eder till. GR 9: 190 (1534). Om en setter sigh fast före .. at (osv.). 1Kor. 7: 37 (Bib. 1541). Jag var .. fast besluten att fly faran. De Geer Minn. 1: 83 (1892).
e) om ord, löfte, överenskommelse, avtal, köp, dom o. d.: orygglig, beståndande, som icke kan återtagas l. gå tillbaka. Förklara ngt (för) fast (i sht jur.). GR 1: 19 (1521). (De) dömde .. then dom ther upaa til förenne giffvin var fast och gil. OPetri Tb. 38 (1525). Thet är it fast oord, och wäl wärdt ath man thet j allo motto annammar, ath Christus Iesus är kommen j werlden till ath frelsa syndare. 1Tim. 1: 15 (NT 1526). Björling Civilr. 222 (1908). — särsk.
α) i uttr. stå fast, äga (fortfarande) giltighet, vara orygglig. OPetri Tb. 61 (1525). Ath .. lyfftit wardher fast stondandes. Rom. 4: 16 (NT 1526). Tå stånde thet köp fast för then som köpt hafuer. Lagförsl. 157 (c. 1609). Finner sig någon missnögd med valet, förklaras missnöije inom åtta dagars tid, annars står valet fast. VDAkt. 1779, nr 316. Den nåd, som Gud gifver i dopet, står å Guds sida fast. Kat. 1878, nr 242.
β) (i religiös stil, numera knappast br.) om löfte, förutsägelse o. d., i uttr. bliva fast, gå i uppfyllelse, uppfyllas; förr äv. göra sitt ord fast, låta sitt ord gå i uppfyllelse. Herren skulle göra sitt ord fast som han talat hadhe. 2Krön. 10: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: Herrens ord skulle uppfyllas). Rättferdigheten kommer fördenskull aff Troone, på thet Löfftet skulle fast blifwa. Schroderus Os. III. 1: 301 (1635). Murberg Ath. 36 (1776).
γ) ss. adv., bestämmande verb med bet. avtala, överenskomma o. d. Hann .. förplichtade sig fast till att swika Olof Tryggwason. Reenhielm OTryggv. 72 (1691). Hvad fast aftaladt var. Sander Ros 31 (1876).
ε) handel. i fråga om köp l. försäljning utan rätt att återlämna l. återtaga varan; äv. ss. adv. (jfr γ). Köpa ngt i l. på fast räkning. Lämna en vara fast på hand. Offerera ngt fast. Jungberg 421 (1873). Ägg köpes fast eller emottages i kommission af (N. N.). SmålP 1890, nr 57, s. 4.
f) om påstående, försäkran o. d.: kraftig, energisk, eftertrycklig, bestämd (se d. o. 5); numera bl. ss. adv. i uttr. fullt och fast, alldeles bestämt. Huar thee fasth ther oppa eskande vardha. GR 4: 144 (1527). Huilken mening en hoop luranter och skrymtare fast stadfesta. AAAngermannus FörsprKyrkost. B 4 a (1587). Sannerligen han fult och fast försäkrade migh .., att (osv.). VDAkt. 1651, nr 110. (Hon) påstår fullt och fast at (osv.). Eurén Kotzebue Cora 59 (1794).
g) († utom i α) om sakförhållande, sanning, princip, lag, rättighet o. d.: orubblig, obestridlig, säker. Oansedt Hans May.tt alzingen fast Rätt hade til Rijket. GR 1: 21 (1521). Ricsens .. faste lagh. Därs. 34 (1522). De förenta Magterne fortfara at taga vilse om dessa fasta sanningar. SP 1779, s. 740. — särsk.
α) (fullt br.) i uttr. stå fast, vara orubblig l. säker l. ovedersäglig l. obestridlig; ofta opers. Den sanningen står fast. Nohrborg 447 (c. 1765). Så mycket står dock fast, att (osv.). EkonS 1: 432 (1894). (†) i nekad påstående sats. Det står ey fast, at han har at fordra 9,000 Dal. smt. 2RARP 5: 168 (1727).
h) (†) om bevis, skäl, besked o. d.: säker, oemotsäglig; stundom svårt att skilja från 21. J gode herrer Danmarcis Rikis rådh skulle och göra fast redha till sama Feyde. GR 8: 215 (1533). Beleggiandes och till fastare bewijss andragandes. Svart G1 66 (1561). Then skrif- och talart (lär väl) .. blifva .. för god erkend, .. som hafver fasta skäl med sig. Swedberg Gr. Förspr. 21 (1722).
F)
23) fångad, fasttagen, gripen; arresterad, häktad; predikativt (numera bl. oböjt i adverbiell anv., förr äv. böjt). Bliva l. vara l. råka fast. Hava ngn fast. Fellttherrens siukdom ähr honom påtrolladh och them, som thett giordt, haffver jagh fast. OxBr. 10: 27 (1617). När .. (riporna) slå ned .. och börja springa af och an, blifva de fast. Fatab. 1910, s. 68. (†) The .. (fängslade furstarna) hölt han faste, och gaf theres godz och håfwor til sköflingz. Schroderus Sleid. 156 (1610). — särsk.
a) i förb. med rörelseverb, för att beteckna att man upphinner (o. fasttager) ngn: fatt; särsk. i uttr. springa, rida, simma fast ngn o. d., få l. taga fast ngn l. i l. på ngn o. d., se under de särskilda verben.
b) (ngt vard.) mer l. mindre bildl.: i den belägenheten att man icke kan komma loss l. undan; i klämma, i knipa, i dilemma; i förlägenhet. Vara, bli, råka fast. Illa fast, illa ute, i svår knipa. Begge partierna hafva mig fast och jag är .. dem obligerad för pensioner. HSH 6: 336 (1742). (Han) var illa fast för (en obetänksamhet). Därs. 9: 155 (c. 1750). Jag blir fast, jag, om jag inte är tillstädes vid appellen. Lundquist Zola Grus 7 (1892). — särsk. i uttr. vara l. bli fast för ngt l. ngn, råka ut för ngt l. ngn, vara l. bliva utsatt för ngt (utan möjlighet att slippa undan); vara l. råka i klorna på ngn; jfr FASTNA 3 b. CFDahlgren 5: 210 (1833). Hedenstierna Svenssons 78 (1903). särsk.
α) (†) med avs. på sjukdom o. d.: råka ut för, få. (Hon) blef fast för denna Sjukan. Alm(Sthm) 1766, s. 34.
β) vara l. bliva nödsakad att åtaga sig ansvaret för ngt l. ngn, vara l. bliva överbevisad om ngt (ett brott, en förseelse l. dyl.). Vara .. (l.) Blifva fast för ett brott. Nordforss (1805). Blifva fast för en flicka, (dvs.) vara tvungen att gifta sig med henne eller att betala underhåll för ett med henne sammanafladt barn. Dalin (1851).
c) (numera bl. vard.) förälskad, kär. Fast för, äv. i ngn (jfr b slutet). FoU 20: 384 (i handl. fr. 1676). Fan vet huru jag kan vara så fast för en sådan Thecla? Björn DygdYngl. 50 (1794). Stackars gosse! det är han, som är så illa fast i Märtha! Böttiger 3: 13 (1843, 1858). Nu först kände jag, huru ohjälpligen jag var fast. De Geer Minn. 1: 93 (1892).
Ssgr (i allm. till 7). Anm. Om verbalssgrnas o. de olika verbalformernas bruklighet, i sht i förh. till motsv. fria förb., gäller i huvudsak detsamma som anmärkts under BORT ssgr (se sp. 3992). FAST-BECKA, -ning. fästa l. fastklibba (ngt) med beck, becka fast. Dalin Arg. 1: 263 (1733, 1754). —
-BITA. refl.: bita (i ngt) så att man fastnar (däri), bita sig fast; särsk. bildl. Denne tidsens yppige kräslighet och välluster, hvar vid de lika som med tänderne sig fastbita. Lundberg Paulson Erasmus 103 (1728). När baschkirens fåle hetsats ut på bottenlös myr med fastbiten varg i sin strupe. Hemberg Kola 198 (1902). —
(jfr 11 b α) -BOENDE, p. adj. bofast. När jag en gång blir fastboende uppå min lugnfulla Landsort. Tessin Bref 2: 165 (1754). Foderbristen (i Lappland) var förfärlig för både fastboende och lappar. Samtiden 1873, s. 88. En fastboende befolkning. SvFmT 12: 336 (1905). —
-BORRA, -ning. (i fackspr.) borra fast. Takresningen kan göras med Kroppås, uti hvilken Sparrarne fastboras. Brauner Bosk. 89 (1756). —
-BRÄNNA, -ing.
1) till BRÄNNA, v. I 3 a: fästa (ngt) gm bränning, bränna fast. UB 1: 630 (1873). Emaljfärger .. anbringas ofvanpå den redan inbrända glasyren för att sedan särskildt .. fastbrännas. MeddSlöjdf. 1884, s. 114.
2) till BRÄNNA, v. I 5 g α; i pass. med intr. bet.: vid kokning l. dyl. på grund av hettan fastna vid kokkärlet; jfr BRÄNNA VID 2. Stagnell JHjernlös 24 (1756). Massan får koka 1 timme vid sakta eld, hvarunder den emellanåt omröres så att ej något fastbrännes. Leufvenmark Vin. 1: 107 (1869). —
-BULTA, v.2, -ning. i sht skeppsb. till BULTA, v.4: fästa (ngt) med bult(ar). Pihlström SkeppsAfl. 1: 1 (1796). Lösköl, en förening af flera under kölen fastbultade trästycken. Ekbohrn NautOrdb. 123 (1840). SFS 1874, nr 41, s. 112. —
-BYGGA.
1) till 7: bygga (ngt) så att det sitter fast (vid ngt). Ugnen är .. icke fastbyggd vid väggen. Castrén Res. 2: 54 (1845). (†) refl., om korall. Under sin tilväxt fastbygger den sig och har således en krypande ställning på andra förekommande ting. VetAH 1788, s. 245.
2) (†) till 12; i p. pf.: stadigt l. kraftigt byggd. Stora fastbygda hus. Swedberg SabbRo 105 (1705, 1710). Johansson HomIl. 9: 144 (1846). —
-BÄNDA, -ning. sjöt. till BÄNDA, v.2 1: fastgöra (ngt) medelst bändsel l. stek; bända in, bända fast; jfr -BÄNDSLA. Stråppar .. fastbändas uppå något ställe med Hakar eller Cousor. Rajalin Skiepzb. 214 (1730). Frick o. Trolle 114 (1872). —
-BÄNDSLA, -ing. sjöt. fästa (ngt) med bändsel, bändsla fast; jfr -BÄNDA. Frick o. Trolle 35 (1872). —
-DYMLA, -ing. (i fackspr.) fästa (ngt) med dymlingar, dymla fast. VetAH 1776, s. 307. Tappars borrning och fastdymling. Stål Byggn. 1: 294 (1834). —
(22 e) -DÖMA. (†) gm dom stadfästa (ett köp). Samma kiöp (har) .. stadigt och fastdömbt blifvit. UrFinlH 400 (1682). —
(9) -EGENDOM. (†) fast egendom, fastighet. Nehrman InlJurCiv. 334 (1729). Vår fader .. försålde en ärfd Fastegendom. Almqvist AmH 1: 74 (1840). —
-FRYSA, -ning. fastna på grund av frost, frysa fast. Is och rimfrost var fastfruset i theras hår och skägg. Scherping Cober 2: 293 (1737). Skeppen .. fastfröso. Fryxell Ber. 2: 212 (1826). —
-FÄSTA, -ning. (numera knappast br.) fastsätta, fästa. Hoorn Jordg. 1: 22 (1697). Den .. vid Socknestugu-dörren .. fastfästade Järn-Alnen. Lenæus Delsbo 72 (1764). Schulthess (1885). —
-GJUTA, -ning. fästa (ngt) gm gjutning, gjuta fast. VetAH 1782, s. 280. Fastgjuta jern i sten. Stål Byggn. 1: 118 (1834). —
(23) -GRIPA. (†) gripa, fasttaga (ngn). Emedhan han stemplade itt inbördes Krijgh i Tydskland, bleff han .. fast grijpin. Schroderus Os. III. 2: 129 (1635). Stadztienarne gingo åstadh och fastgripo henne. VRP 1711, s. 379. —
-GRO, -ende, -ning. växa fast, gro fast; äv. mer l. mindre bildl. Han stod som fastgrodd vid marken. Några Män .., hwilkas Haka war fastgrodder, wid Bröstet. Rudbeck Atl. 3: 580 (1698). Denna föreställning har fastgrott i folkets sinnen. Dalin (1851). —
(12) -GRUNDA. säkert grunda; numera bl. ngn gg (i högre stil) i p. pf. Alt är fastgrundadt i sielfva sanningen. Dalin Arg. 2: 134 (1734, 1754). Wallin Rel. 3: 237 (1827). —
-GÄLIG. zool. Fastgälig .. Säges om de fiskar, hvilkas gälar äro dolda och fastväxta under huden, som utsläpper vattnet genom ett eller flera hål. Dalin (1851). —
-GÖRA, -ing.
2) (†) till 3: befästa. Ath samme karlssborgx klyppe motte .. blyffwa .. fasth giordh. GR 3: 184 (1526; möjl. två ord).
3) till 7: fästa (ngt), binda, knyta l. klistra l. sätta fast, göra fast (ngt). Nordberg C12 1: 873 (1740). På hvardera sidan af .. (oxarna) fastgjordes en tält-stång. Ödmann MPark 148 (1800). Hon fastgjorde båten (vid stranden). Lönnberg Syrend. 334 (1888). särsk.
b) (†) i p. pf., om dörr o. d.: riglad; jfr FAST, adj.1 7 c. Serenius D 4 a (1734). Dören var vtan före fastgiord. Humbla Landcr. 111 (1740).
4) (†) till 22 e: giva gällande kraft åt (ngt), stadfästa. Thet testamentit som aff gudhi fastgiordt war vppå Christum, wardher icke ogillat. Gal. 3: 17 (NT 1526; Bib. 1917: Ett förordnande som Gud redan hade givit gällande kraft). VDAkt. 1725, nr 80. —
-HAKA, -ning. haka på l. i (en hake l. krok l. dyl.), fästa (ngt i l. vid ngt) medelst hake l. krok, haka fast. CWijnblad hos Brauner Bosk. 95 (1756). Linans hake fasthakas i ringen å lifbältet. Ahlström Eldsl. 417 (1879). —
-HAMRA, -ing. hamra fast; äv. bildl. Almroth Karmarsch 649 (1839). (Latinets) reglor voro .. fasthamrade i den scholbildades hufvud. Munch FsvFnoSpr. XLVIII (1849). —
-HELLRE, -HÅLLA, se d. o. —
-HÄFTA, -ning.
1) tr.: fästa, häfta fast. RelCur. 376 (1682). Serenius EngÅkerm. 245 (1727). särsk. med avs. på pappersblad o. d.: häfta in (i en bok), vidhäfta. Hammarsköld i Phosph. 1813, s. 335.
2) intr.: fastna, sätta sig fast; nästan bl. i p. pr. Detta klibbiga humleharts (som avskiljes ur vörten) fasthäftar .. vid jästcellernas yta. AHB 1: 48 (1859). Att från kornen aflägsna fasthäftande dam. NF 13: 565 (1889). —
-HÄKTA, -ning. fästa (ngt vid ngt) med häktor l. dyl., häkta fast. Björkman (1889). De hakar, hvarpå antependiet fasthäktades vid altaret. A-Branting i MeddSlöjdf. 1893, s. 41. —
-HÄNGA, -ning (i bet. 2). hänga fast.
1) intr.: vara fäst vid ngt (o. nedhänga därifrån); äv.: sitta fast (i l. vid ngt). (Han måste) vthi tu Dygn blifwa vthi Oreenligheten (som han fallit i) fast hängiandes. Schroderus Os. 2: 726 (1635; kanske att fatta ss. två ord). Vid det första och andra (sigillhänget) fasthänga vaxbitar. Reuterdahl SKH II. 1: 288 (1843). bildl.; särsk.: (envist) hålla fast (vid ngt), icke kunna slita sig från ngt. Block Progn. 38 (1708). Fasthänga vid .. det gamla. CJLAlmqvist i Skandia 3: 77 (1834).
2) tr.: fästa (ngt vid ngt), så att det nedhänger därifrån. På .. (en stång i kåtan) är fästad en kedja midt öfver eldstaden; i denna kedja fasthänges grytan. Landsm. VII. 5: 5 (1889). —
-HÖRA. (†) höra hemma (ngnstädes), vara bunden vid ngt. (Papperspänningen) fasthör inom Landet och i Landet är det den skall nyttjas. CAEhrensvärd Brev 2: 410 (1800). —
(jfr 6 b) -IS. fast is. De danska sunden (voro) fullständigt fylda med is, fast- och drifis, mindre öppna rännor eller stråk undantagna. Fennia XV. 1: 24 (1898). Antarctic 2: 211 (1904). —
-KEDJA, v. fästa (ngn l. ngt) med kedja. Vid (stads-)husets port äro marterverktyg fastkedjade. Snellman Tyskl. 37 (1842). bildl. Af mitt öde fastkedjad tvenne långa år i Stockholm. Wahlström Bref 5 (1800). Hans öde är fastkedjadt vid mitt. Rydberg Frib. 371 (1857). —
-KILA, -ning. kila fast.
1) fästa (ngt) gm (indrivning av) kil(ar). Wijnblad Tegelbr. 11 (1761). De större masterna gå nästan alltid genom alla däcken ned till kölsvinet, i hvars mastspår de nedsättas och fastkilas. 2UB 9: 596 (1906).
2) driva l. kila in (ngt), så att (det) fastnar; äv. mer l. mindre bildl. Fregatten stod för stadigt fastkilad för att gifva med sig. Skogman Eug. 2: 137 (1855). Hedin GmAs. 1: 295 (1898). —
-KITTA, -ning. fästa (ngt) med kitt, kitta fast. Triewald Förel. 1: 191 (1728, 1735). Fastkitta knifvar och gafflar i silfverskaft. TT 1872, s. 242. —
-KLAMMA, -klamning. sjöt. o. skeppsb. fästa (kätting l. dyl.) medelst hake, klamma fast. Witt Skeppsb. 238 (1863). (Kättingarnas) inre ändar fastklammas vanligen till en bult i fartygsbottnen. Wrangel SvFlBok 209 (1898). —
-KLIBBA, -ning. klibba fast.
a) fastna på grund av klibbighet l. gm förmedling av ngt klibbigt ämne; klibba vid; äv. i pass. med intr. bet.; stundom äv. refl. Hoorn Jordg. 2: 46 (1723). Höstplöjda åkrar, hvilkas jord fastklibbade sig vid fötterna. Fryxell Ber. 6: 460 (1833). Kameleonten .. slungar fram tungan, vid hvilken bytet fastklibbas. NF 8: 119 (1884).
b) fästa (ngt vid ngt) med tillhjälp av ngt klibbigt ämne. Almroth Karmarsch 613 (1839). (Vissa) fiskar fastklibba sina ägg vid vattenväxter eller stenar. UB 3: 605 (1873). —
-KLISTRA, -ing. fästa (ngt) med klister l. dyl., klistra fast; äv. mer l. mindre bildl. Min tunga hade hittils varit lika som fastklistrad vid gomen. Säfström Banquer. Cc 2 b (1754). (†) refl.: hålla l. hänga fast (vid ngt). Fast-klistra sig vid vanan. Dalin Arg. 1: 297 (1733, 1754). —
-KLÄMMA, -klämning. klämma fast (ngt). Stiernstolpe DQ 4: 208 (1819). Ledningstrådarne .. fastklämmas medelst .. skrufvar. SKN 1841, s. 83. —
-KNYTA, -ning.
1) knyta fast; jfr -BINDA. Tiselius Vätter 1: 59 (1723). Ett långt Band .. (brukas) att därmed fastknyta Kappan. UnderrManskläd. 1778, s. A 4 b.
2) (i Finl.) med avs. på säck l. dyl.: tillsluta gm knytning, knyta för, knyta ihop; jfr FAST, adj.1 7 c. FinlSvFolkd. I A 1: 32 (1917). —
-KNÄPPA, -ning. fästa (ngt) gm knäppning, knäppa fast. VRP 7/10 1723. Vid denna linning fastknäppas benkläderna. Freja 1873, s. 117. —
-KOPPLA, -ing. fästa l. fastbinda (ngt) medelst koppling l. koppel, koppla fast. CFDahlgren 5: 208 (1833). Vid förefallande behof fastkopplas vid .. (vagnen) två eller tre andra vagnar. UB 2: 178 (1873). —
(jfr 7 c) -KORKAD, p. adj. (i Finl.) om butelj o. d.: korkad. En hårt fastkorkad flaska. FinlSvFolkd. I A 1: 140 (1917). —
-KÄKAD, p. adj. zool. om fisk tillhörande ordningen fastkäkar. (Stuxberg o.) Floderus Djurv. 3: 561 (1904). —
-KÄKAR, pl. zool. benämning på den till benfiskarna hörande underordningen Plectognathi hos vilken överkäkens ben äro fast sammanvuxna med mellankäksbenen o. hjärnskålen. Thorell Zool. 2: 277 (1861). —
(1) -KÖTTIG. fast i köttet; i sht om frukt. Fastköttiga (plommon-) sorter. Eneroth Pom. 2: 320 (1866). —
-LAND, se d. o. —
-LIMMA, -limning. limma fast; jfr -KLISTRA. Hildebrand MagiaNat. 245 (1654). bildl. De smärre genierne .. äro merendels så fastlimmade vid modet .. som våra qvinnor. CAEhrensvärd Brev 2: 33 (1795). —
(1) -LINDA, r. l. f. (†) hård linda. Prästebolet (har han) märckelighen förbättradt .. och öfwer tolff Tunneland Åker vtaff fastlinde vptaghit. SOlai Holstenius E 1 b (1640). —
(1) -LINDAD, p. adj. (†) i uttr. bliva fastlindad, förvandlas till hård linda; jfr -LINDA. Är hemmanet et bland omkring liggande Strögods, skal tilses at det af nästgräntzande Bönder må för ränta eller til Halna häfdas, så at jorden icke må aldeles blifva obrukad och fastlindad. Salander Gårdsf. 208 (1727). —
-LÅSA, äv. -LÄSA, -ning. låsa fast.
1) gm låsanordning fastgöra (ngn l. ngt) vid ngt l. i ett visst läge, så att han (det) icke kan rubbas l. avlägsna sig l. avlägsnas. En .. slaf, som är fastlåst på en galeja. Lind 1: 770 (1749). En liten Läderväska, som med Järnkied och lås fastläses vid .. påst-väskan. Sundelius NorrköpMinne 60 (i handl. fr. 1795). Vexeln visade .. klart till hufvudspåret och fastlästes. VL 1894, nr 236, s. 2.
2) i utvidgad o. bildl. anv.: fasthålla, kvarhålla, binda, hindra (ngn l. ngt) att röra sig l. förflytta sig l. gå vidare l. ändra sig. (På grund av ärgbildning hava) Fälltinerne på eftersta pumpen (på brandsprutan) alldeles blifvit fastläste, och kunna hvarken gifva eller taga vatn. VDAkt. 1772, nr 621. (Napoleon) fortfor .. att fastläsa engelska flottorna i Kanalen. Adlerbeth Ant. 2: 329 (c. 1815). Inrättningar, som kunna för längre tid framåt fastlåsa utvecklingen. Thyrén StrafflRef. 1: 58 (1910). särsk.
a) med avs. på (led på) extremitet: fästa i ett visst läge. ARetzius hos Billing Hipp. 52 (1836). Hos äldre personer inträder ofta en kronisk inflammation i höftlederna med nybildning af benspetsar, som mer eller mindre fastläsa lederna. NF 13: 976 (1889). Wide MedGymn. 317 (1896).
b) med avs. på kapital: nedlägga (en pänningsumma) i ett företag, så att den icke kan fritt disponeras, binda; jfr FAST, adj.1 8 d. Forssell Stud. 2: 288 (1880, 1888). —
-LÄNDARE, -LÄNDSK, -LÄNNING, se d. o. —
-LÄNKA, -ning. fästa (ngn l. ngt) med länk l. kedja; äv. bildl. Gamle Helsingelagen .. sägs i Selångers-Kyrka varit fastlänkad med järnkädior. Dalin Hist. 2: 559 (1750). Rydberg Frib. 149 (1857). —
-MAKARE, r. l. m. [jfr t. festmacher] sjöt. grov förtöjningskabel avsedd att användas till fastgöring av fartyg (i sht i vinterlag). UB 7: 335 (1874). —
(1) -MARK. (i fackspr.) fast mark; särsk. i motsättning till sump- l. mossmark. MosskT 1888, s. 408. —
(1 d) -METER. (i fackspr.) en kubikmeter fast mått; motsatt: lösmeter. —
-MINDRE, se d. o. —
-MURA, -ning. fästa l. fastsätta (ngt) gm murning, mura fast. Brauner Bosk. 124 (1756). Nyblæus Pharm. 390 (1846). —
-NAGLA, -ing; förr äv. -NÄGLA. (-nägla 1635—1760) nagla fast, spika fast. Schroderus Os. 1: 27 (1635). Det stället, .. (där Jesus) blef fastnaglad vid korset. Eneman Resa 2: 160 (1712). AHB 52: 16 (1871). bildl. Flickans blick var med obeskriflig ångest fastnaglad vid uppträdet framför henne. Rydberg Ath. 48 (1859). —
-NITA, -ning. fästa (ngt) med nit(ar), nita fast. Plantin PVetA 1792, s. 15. En vid ångpannegafveln fastnitad smidesjernsflens. PriskatalWSonesson 1895, s. 182. —
-PÅLA, -ning. fastsätta (ngt) gm nedslående av pålar; slå ned (påle) i marken, så att den sitter fast; påla fast. Carl XII Bref 385 (1711). En hästvandring .. fastpålades i marken. TT 1872, s. 265. En stock, fastpålad i jorden. Hagström Herdam. 2: 407 (1898). —
-ROSTAD, p. adj. som rostat fast. Skrufvarne på Instrumenterne voro fastrostade och orörlige. SvMerc. 1763, s. 820. —
-ROTA.
α) (†) om person: sätta sig fast, slå sig ned. På hwilken tijd .. Holländerne vthi Brasilien sig fastrootade. Brask Pufendorf Hist. 68 (1680).
β) om föreställning, fördom l. dyl.: sätta sig fast. LPetri Wijgd. C 5 a (1538). Denna fördom har så fastrotat sig i folkets sinnen, att (osv.). Dalin (1851).
c) i p. pf. i adjektivisk anv.: med fasta rötter (i ngt), fast rotad; oftast bildl. Eneman Resa 2: 236 (1712). En fast-rotad frihet. Tessin Bref 2: 126 (1754). —
(22 e ε) -RÄKNINGS-LAGER, n. handel. lager av varor som köpts i fast räkning. AB 1901, nr 199, s. 3. —
-SITTA. vara stadigt l. orubbligt fäst i l. vid ngt; sitta kvar (o. icke kunna rubbas l. komma loss), sitta fast. Lind 1: 881 (1749). Det .. svarta öfverdraget fastsitter fullkomligt på zinken. AHB 45: 42 (1870). (Han) vardt .. funnen fastsittande i en drifva. Wirsén i SAH 56: 80 (1879). särsk. (†) i uttr. fastsittande stjärna, fixstjärna; jfr FAST, adj.1 8. Rålamb 4: 8 (1690). —
-SKRUVA, -ning. fästa (ngt) medelst skruv(ar) l. skruvning, skruva fast. En .. mässings-plåt, vid hvars undra sida äro fastskrufvade tvenne mässings-fiädrar. Triewald Förel. 1: 72 (1728, 1735). I främre ändan af pistonstången fastskrufvas sjelfva borrarne. TT 1871, s. 29. —
(jfr 7 c) -SLUTA. (†) fastlåsa; stänga; i sht i p. pf. Brunnen .. blef igenkastad, fastsluten och förbygd. Hiärne 2Anl. 26 (1702). Järnöglor (äro) inmurade i fogorne, hvarigenom går en fyrkantig rigel .., som fastsluter järnhällarne. Wijnblad Tegelbr. 47 (1761). —
-SMETA, -ning.
1) till 7: smeta (ngt på ngt), så att det fastnar, fastklistra, smeta fast. Rothman Bisköts. 1: 49 (1800). Papper med färgade figurer .. fastsmetas på insidan af glaskärlet. NF 13: 121 (1889).
2) (i Finl.) till 7 c: hopsmeta. Alla hål och springor .. blefvo tätt fastsmetade med lera. Castrén Res. 2: 299 (1847). —
-SMIDA, -ning. fästa (ngt vid ngt) gm smidning; fängsla (ngn vid ngt) medelst järnkedja l. dyl. som fastgöres gm smidning. (Krigsfångarna) fastsmidas widh årarna på Galejer. Isogæus Segersk. 668 (c. 1700). bildl. Du är nog fastsmidd vid hans öde! Strindberg HögreR 266 (1899). —
-SMÄLTA, -ning. fästa (ngt vid ngt) gm l. under smältning. Trådar, hvilkas ena ända fastsmältes vid ett glasrör. Berzelius Blåsr. 33 (1820). —
-SNÖRA, -ning.
1) till 7: fästa (ngt) gm snörning, snöra fast. Skorna .. fastsnöras. SvLittFT 1834, sp. 552. Nyblom Österut 71 (1908).
-SPIKA, -ning.
1) till 7: fästa (ngt) gm (inslående av) spik(ar), spika fast; äv. bildl. Rålamb Resa 34 (1658, 1679). Stänger, .. på hvilka man fastspikat tvärstänger. Stiernstolpe Arndt 2: 185 (1807). Du är väl ej fastspikad i Småland. GMArmfelt (1811) hos Rydström Armf. 77.
2) (i Finl.) till 7 c: hopspika, spika igen. Leinberg VLand 5: 124 (1764). Jag .. var sjelf närvarande då .. (packkistan) fastspikades. Calonius Bref 200 (1796). —
-SPÄNNA, -ing. spänna fast.
1) spänna (ngt över l. omkring l. mot ngt), så att det sitter fast. Almroth Karmarsch 157 (1838). (Papperet) utbredes på .. skriftaflan, vid hvilken det fastspännes med silfverklämmare. Nyström Telegr. 298 (1869).
2) fästa (ngt) medelst spänne. Han fastspände .. (kedjan) tätt kring halsen. Fryxell Ber. 1: 13 (1823). —
-STICKA, -ade; -ning. fästa (ngt vid ngt) gm stickning, sticka vid, sticka fast. Lind 1: 181 (1749). Linningen .. är på båda sidor omgifven med faststickade sneddade remsor. Freja 1873, s. 43. —
-STÅ.
1) till 7; i uttr. bliva faststående, sitta fast, bliva fastsittande. Skeppet blef faststående där. Landell Bligh 215 (1795).
2) till 8; i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som står kvar på samma ställe, icke flyttbar. Dalin (1851). Faststående (fisk-)redskap. SFS 1899, nr 83, s. 6.
3) (föga br.) till 14; i p. pr. i adjektivisk anv.: fast, stående. Mimiska, burleska upptåg med faststående karaktersfigurer och improviserad text. Rydberg KultFörel. 1: 97 (1884).
5) (numera föga br.) till 22 e α: äga (fortfarande) giltighet, gälla, bestå; i p. pr. Den mening (skall) blifva faststående, som fåt de fleste rösterne. 2RARP I. 2: 288 (1720). Vår en gång vedertagne ock ännu faststående Lag. Därs. 4: 118 (1726). Naturens evigt faststående system. Ljunggren Est. 1: 73 (1856). (†) Thetta nu fast-stående, finner jagh (osv.). Stiernhielm Arch. Q 1 a (1644). —
-STÅNDANDE, p. adj. (†)
1) till 10: som icke kan rubbas ur sin ställning, beståndande. Måtte jag dock vara förvissad, at blifva fastståndande uti Nåden. Liljestråle Kempis 58 (1798).
3) till 18; i uttr. bliva fastståndande på l. vid ngt, hålla fast vid ngt. Engeländerne (blevo) vppå sine hårde fordringar .. fastståndande. Brask Pufendorf Hist. 203 (1680). Därs. 447.
4) till 22 e: gällande, beståndande. Så länge Thenne Wärld lär i Ostadigheten stå, / Skal Hans Beröm ok blij fastståndand', ingen ända nå. Lucidor (SVS) 353 (1673). Blifver det tillämnade ägtenskapet fastståndande. Rääf Ydre 1: 104 (1856). —
-STÅNDIG. (†)
1) till 18; i uttr. vara fastståndig med ngn, troget hålla fast vid ngn. Schroderus Liv. 622 (1626).
2) till 19: ståndaktig. Wij .. fastståndighe och oöffuerwinnelighe alt in til endan vthålle emoot alla anfechtningar. Balck Musæus G 4 b (1596). —
-SUGA, -ning. gm sugning fästa (ngt vid ngt). Ödmann MPark 279 (1800). Sista handleden har .. en häftboll .., hvarigenom foten fastsuges, när djuret går på glatta ytor. Dahm Biet 29 (1878). —
-SURRA, -ning. fästa (ngt vid ngt) gm surrning, surra fast. Rosenfeldt Tourville 81 (1698). Slangstyckena fastsurras med snöre eller metalltråd utanpå kopplingsdelarnas förlängningar. Ahlström Eldsl. 255 (1879). —
-SY, -ende l. (mindre br.) -ning. sy fast (ngt). RelC11Begrafn. 1697, s. B 2 a. Fastsyningen af ett par sulor verkställer .. (symaskinen) på 1 1/2 minut. UB 6: 531 (1874). Rynkorna (i bröstet av ett linntyg) fastsys med fållstyng. Schallenfeld Met. 89 (1886). —
-SÄTTA, -ning.
1) till 7: fästa (ngt vid l. på ngt), sätta fast. (Han) hade .. utj turbanthen 2:ne st. fiedrar .. fastsatte. KKD 3: 231 (c. 1710). ss. vbalsbst. fastsättning i konkret anv. För Arméns behof skall upphandlas: .. 236 st. beslag till lokor med fastsättningar. TLev. 1907, nr 36, s. 2.
2) (numera föga br.) till 7; refl.: slå sig ned (ngnstädes); skaffa sig säkert fäste, sätta sig fast. Strinnholm Hist. 2: 254 (1836). Fransmännen måste öfvergifva hela den främre delen af byn, der de preussiske tiraljörerne strax fastsätta sig. Rappe Nordarm. 41 (1874).
3) (†) refl.: sätta sig in i (ngt), göra sig säker l. hemmastadd i ngt; jfr FAST, adj.1 4 b. Jag (hade) .. tämeligen fastsatt mig i thet Turkiska språket. Humbla Landcr. 340 (1740).
4) bestämma, fastställa (se d. o. 4); jfr FAST, adj.1 22. Vid den en gång för alla fastsatta tiden fanns det alltid ett eller annat tiotal ungdomar samlade. Lundegård Prom. 1: 68 (1893).
5) (†) till 23: häkta, fängsla. Sigfridsson, denn .. (borgmästaren) först för onde swar och mottwilia hafwer ahnklagatt och låtitt fastsettia. BtÅboH I. 2: 55 (1624). Han befruchtade dett, han schulle bliffwa fast sätter. Därs. 13: 202 (1638). ConsAcAboP 4: 347 (1676). —
(23) -TAGA, -else (†, Lind 1: 898 (1749)), -ning. taga fast l. fatt (ngn l. ngt), gripa. BtÅboH I. 2: 138 (1625). At illgärningzmän genom Byswennen och Skarprättare .. måge fasttagas. Schroderus Comenius 668 (1639). Om man räcker handen ned för att fasttaga (fågeln). Nilsson Fauna II. 2. 2: 66 (1834). —
(23) -TAGARE. person som fasttager ngn; särsk. i uttr. rymmare (l. rövare) och fasttagare, benämning på en springlek. Nu ska' vi leka rymmare och fasttagare hela alléen utåt! Hedberg Blom. 5 (1862). Nyblom Minn. 1: 11 (1904). —
-TORKA, förr äv. -TORKAS, v. dep. torka o. därvid fastna (i l. på ngt), torka fast, torka in. HSH 1: 196 (c. 1720). Vllen (måste) .. klippas .. af svansen (på fåren), at ther vid ej samkas och fasttorckas någon träck. Broocman Hush. 3: 43 (1736). Tvålbitarna lågo fasttorkade i sina koppar. Hedin Front. 427 (1915). —
-TROCKLA, -ing. trockla fast. Atterbom Siare VI. 1: 220 (1852). Öfverkanten (av skoningen på kjorteln) .. fasttråcklas innan den sys. Berg Handarb. 33 (1873). —
-TROLLA. (företrädesvis i högre stil) med trollkonst fästa l. binda (ngn l. ngt). Atterbom Minn. 226 (1817). Med några streck på ett hvitt papper fasttrolla menniskornas flygande .. tankar. De Geer Hjertkl. 310 (1841). Man står fasttrollad af tjusning på Kinnekulles platå. SvT 1852, nr 235, s. 3. —
-TRYCKA, -ning. trycka fast (ngt). Förgyllare och Försilfrare fasttrycka med bomull gull- och silfverbladen. Fischerström 2: 307 (1780). —
-VÄXA. gm växande fastna (vid ngt), växa samman (med ngt); växa fast; äv. bildl. Råcken, som var vid hans hud fastnader, och lika såsom fastväxt hvid alle des lemmar. Ehrenadler Tel. 604 (1723). Man får ej aftaga Oculageqvistarne för tidigt; .. fastän oculagen fastväxer, så utslår ej ögat. Lundström Trädg. 1: 136 (1831). —
(9) -ÄGANDE, p. adj. (†) som äger fastighet. En bohlfaster, fastäghande Man. Stiernhielm Fateb. A 3 a (1643). —
(9) -ÄGOR, pl. (†) fast egendom. Helsingius H 8 b (1587). Gamble Fastäghor, och Arfwegodz. Stiernhielm Fateb. A 2 a (1643). —
-ÄN, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content