FASTMER fastme4r, äv. fas4t me4r, l. FASTMERA -me3ra2 l. -me4ra, äv. 4 32 l. 4 40, adv. (äv. skrivet ss. två ord)
1) (†) ännu mera, mycket mera, långt mera; jfr FASTHELLRE 1. Wij Christne som haffue Kundskap om klare Sanningen, skole fast mehra än .. (hedningarna) beflijta oss om then sanskyllige Rättfärdigheeten. Schroderus Waldt 2 (1616). Här hafva, i förra tider, Svanar, fastmera än annorstädes, sig uppehållit. Tuneld Geogr. 57 (1741). Adlerbeth Poët. 1: 177 (1799, 1802).
2) (i sht i skriftspr.) snarare; jfr FASTHELLRE 2. Thå man thet med liuset beseer, / Migh tycker, at the haffwe fast meer / Blaggarn än silke spunnit. Hund E14 327 (1605). Friman .. (är) hjelten i denna Roman eller fastmera Historia; ty där ligga verkeliga händelser til grund. Stridsberg Friman 13 (1798). — särsk. för att uttrycka direkt motsats till det som sagts i det föregående; i sht efter nekad sats; stundom närmande sig bet.: tvärtom. HT 1910, s. 194 (1631). Det var så långt ifrån, at den offenteliga Gudstiensten då uphofs och afskaffades, at den fast mer renades ifrån sit förra slagg. Bælter Cerem. 11 (1760). (Ormen) hade ej gömt sig, fastmer hade den krälat upp på ett af blocken. Lagerlöf Länk. 141 (1894).
