FATA fa3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE.
Etymologi
[jfr t. fassen; avledn. av FAT 1 o. 2]
(företrädesvis i fackspr.) tappa l. hälla (ngt) på fat; packa i fat; särsk. bärgv. med avs. på järn, kol o. d. Fatat iärn. HH XI. 1: 7 (1530). Fata dricka. Lind (1749). Småkolen, som af fataren makas undan till harparen, risslas först på ett nät .. af jerntråd. JernkA 1885, s. 365. (Kolen) rakas ihop och insamlas (”fatas”) i kolfat. Ekman SkogstHb. 250 (1908). — jfr O-FATAD, ävensom KOL-, MALM-FATARE.
