FIMBULVINTER fim3bul~vin2ter, r. l. m.; best. -n; pl. -vintrar.
Etymologi
[av isl. fimbulvetr, fruktansvärd (i tre år varande) vinter, som tänktes föregå världens undergång, av fimbul- (i ssgr), sannol. eg.: jätte- (jfr Noreen AislGr. 142 (1892)), o. vetr (se VINTER)]
(i sht i skriftspr.)
1) utomordentligt svår (o. långvarig) vinter. (Vintern år 1838) var den sista svåra vintern i norden, en riktig Fimbulsvinter. Sundblad Tusch 1: 34 (1887).
2) utomordentligt svår l. hård tid. Vi gingo mot en Fimbulvinter i den svenska konstens värld. Ahrenberg Män. 2: 259 (1907). Anm. Ordet användes äv. mytol. med samma innebörd som i isl., t. ex. hos Rydberg Myt. 1: 267 (1886). Den isl. ssgsleden fimbul- har av vissa förf., särsk. V. Rydberg, äv. användts i andra ssgr, för att beteckna ngt ss. övermåttan väldigt l. kraftigt, t. ex. FIMBULFLOD(EN), om syndafloden (Rydberg Sägn. 73 (1874)).
