SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FINKA fiŋ3ka2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[möjl. till första ssgsleden i FINK-BUR i en bet. ’arrestrum', ’häkte', som icke anträffats i sv., men som föreligger i ä. d. finkebur, nt. vinkenbūr, ä. t. finkenbauer; bet. torde hafva uppkommit gm anslutning till ä. d. finck(e), t. fink i den bildl. bet. ’lättsinnig, omoralisk person'; annorlunda Hellquist]
1) (vard.) arrestrum (å polisvaktkontor), (polis)häkte, arrest, ”kurra”; i sht i sg. best. Sundén 1: 408 (1886). Den praktiska anordningen att ha stadens utskänkning i ena ändan af byggnaden och polisstationen med ”finkan” i den andra. Ödman Reseb. 178 (1907). — jfr POLIS-FINKA.
2) (numera bl. med ngn anstrykning av vardaglighet; förr officiell term) täckt järnvägsvagn (godsvagn, värmeledningsvagn o. d.) som icke är avsedd för personbefordran (men stundom innehåller en avdelning för tågbetjäningen). Sundén 1: 408 (1886). Bagaget var .. redan instufvadt i finkan. SD 1895, nr 265, s. 2. 2UB 9: 234 (1905). — jfr BAGAGE-, GODS-, ILGODS-, VÄRMELEDNINGS-, ÅNG-FINKA m. fl.
Ssg: (2) FINK-ELDARE. järnv. person som sköter om eldningen i värmeledningsvagn. AB 1900, nr 291, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content