FJUNIG fjɯ3nig2, adj. -are.
Etymologi
[avledn. av FJUN (se d. o. 1)]
försedd med fjun; fjunbeklädd, fjunbetäckt; finhårig, finluden; (i sht i vitter stil) äv.: silkeslen, dunmjuk. Fjuniga händer, armar. (Tistlarnas) fjuniga frön. Kalm Resa 1: 483 (1753). Persikor, skära, fina och fjuniga som en sjuttonårig flickas kind. Levertin Riv. 9 (1883). Han .. tryckte sina läppar mot den bara fläcken bakom hennes öra, just under det fjuniga håret. Benedictsson FruM 331 (1887). Muslin .. (är) ett glest och lätt, mjukt, fjunigt tyg af fint bomullsgarn. 2NF 18: 1469 (1913). — jfr GRÅ-, LEN-, SILKES-FJUNIG m. fl.
SAOB
