SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FJÄSK fjäs4k, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar; l. FJÄSKER fjäs4ker, m.; best. -n l. fjäsken; pl. fjäskar.
Ordformer
(fjä- (fiä-) 1741 osv. fje- (fie-) c. 17501865. fjäsk (fje- osv.) Schultze Ordb. 1306 (c. 1755) osv. fjäsker (fje- osv.) Serenius (1741) osv.)
Etymologi
[till FJÄSKA]
(vard., ringaktande)
1) motsv. FJÄSKA 1: person som alltid har l. tror l. låtsar sig ha brådtom (utan att eg. uträtta ngt); beskäftig l. beställsam o. viktig person; fjant, narr; äv.: pedantiskt noggrann l. småaktig person, pedant, petimeter. En beskedlig fjäsk(er). HSH 3: 59 (c. 1750). Fjäsken, eller den beställsamme. Schröderheim (1791; boktitel). (Han) var .. långt ifrån att vara någon fjesk, men punktlig var han. HLilljebjörn Hågk. 1: 108 (1865). Engelke Prästg. 95 (1905).
2) motsv. FJÄSKA 3: person som har för vana att krusa o. fjäsa; överdrivet artig l. tjänstaktig person; inställsam l. krypande person; lismare, smickrare. En fjäsk och lycksökare. Fjäskar, som de Storas förmak söka. AJourn. 1815, nr 193, s. 1. Stadens råd han (dvs. den berömde målaren) kröp för som en fjäsker. Fröding Guit. 137 (1891).
Spoiler title
Spoiler content