FJÄSK fjäs4k, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar; l. FJÄSKER fjäs4ker, m.; best. -n l. fjäsken; pl. fjäskar.
Ordformer
(fjä- (fiä-) 1741 osv. fje- (fie-) c. 1750—1865. — fjäsk (fje- osv.) Schultze Ordb. 1306 (c. 1755) osv. fjäsker (fje- osv.) Serenius (1741) osv.)
(vard., ringaktande)
1) motsv. FJÄSKA 1: person som alltid har l. tror l. låtsar sig ha brådtom (utan att eg. uträtta ngt); beskäftig l. beställsam o. viktig person; fjant, narr; äv.: pedantiskt noggrann l. småaktig person, pedant, petimeter. En beskedlig fjäsk(er). HSH 3: 59 (c. 1750). Fjäsken, eller den beställsamme. Schröderheim (1791; boktitel). (Han) var .. långt ifrån att vara någon fjesk, men punktlig var han. HLilljebjörn Hågk. 1: 108 (1865). Engelke Prästg. 95 (1905).
2) motsv. FJÄSKA 3: person som har för vana att krusa o. fjäsa; överdrivet artig l. tjänstaktig person; inställsam l. krypande person; lismare, smickrare. En fjäsk och lycksökare. Fjäskar, som de Storas förmak söka. AJourn. 1815, nr 193, s. 1. Stadens råd han (dvs. den berömde målaren) kröp för som en fjäsker. Fröding Guit. 137 (1891).
SAOB
