1) (starkt vard.) fånskratta, flatskratta, gapskratta. Han flabbar å grinar åt mej. Sällberg Långv. 79(1894). Va flabbar du för? Ä de någe att flabba åt, tycker du! Östergren(1920). jfr GAP-FLABBA.
2) (starkt vard., föga br.) skrävla, skrodera, skryta. ”Jag tror på min lyckliga stjärna. Skål, min lärde broder!” flabbade klienten vårdslöst. Högberg Frib. 307(1910).
3) (föga br.) i uttr. flabba med ngt, ägna ett ytligt intresse åt ngt. För (värkliga radiovänner) blir radion aldrig någon leksak att flabba med utan ett kärt studium. Erix Radiost. 23(1924).
