SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FLADDER flad4er, n.; best. fladdret. (fladder Serenius Y 2 a (1734) osv. flader PJGothus Ench. K 5 b (1596). Se äv. under avledn.) vbalsbst. till FLADDRA. — särsk.
1) till FLADDRA, v. 1. Så talade Kärleken, under förnyadt fladder kring den skönaste barm. Enbom Gessner 106 (1794; i bild). Fladder och qvitter och sång, i de luftiga fogelgemaken. Sätherberg Blomsterk. 93 (1879). — jfr FJÄRILS-FLADDER.
2) till FLADDRA, v. 2. Den gamle märkte fladdret i syrtuten. Runeberg 5: 54 (1860). Norlind Hell 1: 10 (1912).
3) till FLADDRA, v. 4. Tag mig ur mörkret och lågors fladder. Hallström Sagodr. 81 (1910).
4) till FLADDRA, v. 6. — särsk.
a) (föga br.) till FLADDRA, v. 6 a. (Jag) hör på afstånd allt detta pladder, / Ser detta fjäskande och fladder. Snoilsky Goethe Vis. 21 (1901).
b) (i vitter stil) till FLADDRA, v. 6 b: flyktighet, ostadighet, obeständighet. Serenius Y 2 a (1734). Hon har godt hjerta, fast mycket fladder i huvudet. Gustaf III 3: 369 (1790). Fladdret i en människosjäl. Belfrage Väg. 65 (1918).
c) (numera föga br.) konkretare, om ngt tomt l. värdelöst l. ytligt o. d.; flärd, fåfänglighet; särsk. om grannlåt l. bjäfs o. d., l. om tomt o. innehållslöst prat l. om fagra ord utan mening; jfr FLADDRA, v. 6 b. Hon äger mycket vett .. (Svar:) Ja! för malice och fladder. GFGyllenborg Vitt. 3: 240 (1773, 1797). Allt hvad han säger är icke annat än fladder. Nordforss (1805). jfr MODE-FLADDER.
5) (†) till FLADDRA, v. 7. Troon (skall) icke wara något fåfengt Enthusiastikt flader. PJGothus Ench. K 5 b (1596); jfr 4 c.
Ssgr: FLADDER-AKTIG. särsk. (föga br.) till 4 b: ostadig, flyktig. Dähnert 70 (1746).
(3) -BLOSS. (†) bildl. En uptänd lustas fladder-bloss. Liljestråle Fid. 57 (1772).
(3) -BRAND. (†) bildl. En flyktig eld, en fladderbrand, / Kan den ock tända dygden an? Nordenflycht QT 1746—47, s. 153.
(3) -ELD. (numera föga br.) eld som hastigt uppflammar o. snart åter slocknar; äv.: ostadigt brinnande eld. Lind 1: 721 (1749). Dalin (1851). Kindblad (1871).
(1) -HUND. [jfr t. flatterhund] zool. flädermusen Pteropus Briss., flyghund. Rebau NatH 1: 81 (1879).
(1) -MAKI. (föga br.) zool. individ l. art av däggdjurssläktet Galeopithecus Pall., pälsfladdrare. Rebau NatH 1: 97 (1879). 2NF 9: 587 (1908).
(jfr FLADDRA, v. 5) -MINA. mil. fältmina med svagare laddning, jordmina. Törngren Artill. 4: 1 (1794). Hazelius Bef. 296 (1836). Hazelius TaktHb. 237 (1917).
-MUS, se FLÄDERMUS.
(jfr 2) -MÄSSING. (numera knappast br.) bladmässing. Berzelius ÅrsbVetA 1826, s. 67.
(3) -SKEN. (mindre br.) fladdrande sken. SvMerc. 3: 1396 (1758). Facklornas fladdersken. Lundegård DrMarg. 2: 205 (1906).
Avledn.: FLADDRIG, förr äv. FLADDROT, adj. (fladdrig Frese VerldsD 164 (1726) osv. fladrig Schultze Ordb. 1159 (c. 1755). fladhrot LPetri SalOrdspr. 7: 11 (1561). flatrig Serenius (1741), Lind (1749)) särsk.
1) till 2.
a) (numera föga br.) fladdrande. Fladdrigt bjäfs man då (dvs. i min ungdom) ej bar. Lenngren (SVS) 2: 154 (1795). Muntert fålen trafvar, / Skakar fladdrig man. Gumælius Engelbr. 76 (1858). Hahnsson (1888).
b) sladdrig, sliddrig. Serenius (1741). Weste (1807). Rocken hängde löst och fladdrigt om de tunna axlarna. Heidenstam Svensk. 1: 121 (1908).
2) (†) till 3; särsk.
a) fladdrande. Fladdrige Nord-Blys i luften försvinna. Frese VerldsD 164 (1726). Rudbeck Borås. 5 (1776).
b) om kol: hastigt uppblossande. Lösa och fladdriga kol. VetAH 1780, s. 35. Möller (1790).
3) (†; se dock nedan) till 4. Hvad är tå mennskan sielf? En fladdrig tidsens dröm. Lohman Vitt. 403 (c. 1730). särsk. (fullt br.) till 4 b, om person l. sinne: ostadig, flyktig; förr äv.: lättsinnig. Een quinna .., listugh, fladhrot. LPetri SalOrdspr. 7: 11 (1561). Hans flyktiga och fladdriga väsende. Ågren Gell. 39 (1757). Bergström Bild. 1: 138 (1882).
FLADDRIGHET, r. l. f. särsk. till 4 b; jfr FLADDRIG 3 slutet. Stadskvinnornas tåp och fladdrighet. Wallin Bref 67 (1846). i fråga om skrivsätt. Atterbom Siare 2: 135 (1843). Som även stilen icke saknar en viss avsiktlig fladdrighet. SvD 1917, nr 347 B, s. 2.
Spoiler title