publicerad: 1924
FLADDRA flad3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (särsk. konkretare, till 4, Bergman Jordkl. 289 (1766; i fråga om norrsken), Hallström ItBref 52 (1901)); -ARE (se nedan under avledn.); jfr FLADDER.
Ordformer
(fladdra 1698 osv. fladra 1619—1821. flarra 1905. flattra 1602. flatra 1661. Se äv. under FLADDER)
Etymologi
[sannol. av nt. fladdern, fladdra; jfr nor. dial. fladra, flara, vara inställsam, fjäska, nyisl. flaðra, vifta med svansen, vara inställsam, t. flattern, fladdra; jfr äv. de avljudande formerna fht. fledaron, mht. fledern, fladdra, samt FLÄDRA o. FLÄDERMUS. Ordet har, under antagande av en urspr. bet.: vifta med ngt skivformigt o. d., sammanställts med FLADA o. FLAT]
A) i eg. anv.
1) om flygande varelse (fågel, fjäril o. d.): röra vingarna snabbt upp o. ned (skenbart mera för att hålla sig uppe i luften än för att komma framåt); äv.: slå l. vifta med vingarna utan att kunna flyga, flaxa; äv. om vingar: röras l. röra sig med hastiga slag. Lind (1738). Fladra med vingarna. Serenius (1741). Se hur Fjäriln fladdrar / Kring om rosens knopp. Kellgren 2: 52 (1779). Fladdrande lärkevingar! Östergren Dikt. 1 (1871). Gellerstedt 2Dikt. 64 (1881). — (föga br.) i allmännare anv., om hastig, om fågelvingars fladder erinrande rörelse. Medan en spelman slog guldharpan med fladdrande händer. Stagnelius (SVS) 3: 65 (1817). Levertin Magistr. 26 (1900).
2) om löst hängande föremål, särsk. av tyg (t. ex. klädesplagg, flagga l. dyl.), l. om hår l. dyl.: röras av vinden, svaja, svänga, vifta; om hår äv.: bölja; om klädesplagg äv., i sht förr: sitta l. falla vågigt. Fladdra för vinden, förr äv. fladdra med vädret. Spegel 109 (1712). Hennes fladdrande långa kläders rijka Purpur. Ehrenadler Tel. 7 (1723). En fladrande flagga. Scherping Cober 1: 199 (1734). Fladdrande svarta lockar. Ossian 2: 64 (1794). Flaggfolk, de som i ett örlogsfartyg sköta flaggorna, hissa .. dem samt ombesörja att de fladdra klara. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Statyer i fladdrande draperier. Hahr ArkitH 378 (1902). jfr (†): Denna spitsen bör icke sitta så spänd, den måste fladdra. Nordforss (1805). — särsk.
a) (mindre br.) om segel: leva. Seglen fladdra, eller stå intet fult, kommer der af, när Man til Roors (är) oachtsam och hackar för mycket op i Wind. Rosenfeldt Tourville 116 (1698). Kolmodin TacAnn. 1: 124 (1833).
b) (†) med obj. Örlockarne på Granadörerna här / Fladdra dam och puder på bandler och gevär. Bellman 2: 95 (1777). jfr VÄLLUKT-FLADDRANDE.
3) (mindre br.) åstadkomma en fladdrande rörelse hos (ngt löst hängande föremål); numera bl. om vind o. med det föremål som sättes i rörelse angivet med en av prep. inledd bestämning. Vestan skalkas / Fladdrande i löfvens tjäll. Nyberg 2: 59 (1822, 1832). Engström 2Bok 153 (1909). (†) (Gungans) svängning, som våldsamt fladdrade deras korta kjolar. Cederborgh UvT 2: 76 (1809).
4) i fråga om eld o. d.
a) om eld l. låga: brinna högt, men ostadigt; om ljussken o. d.: flämta. Een eeldh som högdt vp i högden fladrar. Bullernæsius Lögn. 455 (1619). Norrsken viste sig .. rätt häftigt och fladdrande. VetAH 1753, s. 257. En fladdrande spiseld. AGSilverstolpe Skald. 1: 70 (1801). Lågan fladdrade högt i sky. SvFolks. 318 (1849). Hallström ItBref 50 (1901). jfr: Lätt som skuggor och dagrar fladdra öfver de ljusa tygerna. OLevertin i MoB 2: VIII (1900).
b) (numera knappast br.) om ämne: brinna med fladdrande låga. Re'n i hvar spis / Fladdrar och fräs / Spånor och ris, / Stickor och gräs. Bellman 3: 130 (1790). Böttiger 2: 15 (1857).
B) i bildl. anv.
6) med anslutning till 1; vanl. i uttr. som beteckna att ngn l. ngt rör sig (snabbt l. livligt l. nyckfullt) hit o. dit l. åt olika håll l. omkring ngt o. d. (liksom fjärilen fladdrar från blomma till blomma). SP 1779, s. 580. Fladdra från ett ämne till ett annat. Broocman TyUnd. 2: 157 (1808). Gästerna .. fladdrade mellan danssalongen och spelrummen. Blanche Tafl. 333 (1845). Det var kring denna betydelsefulla tilldragelse, hennes tankar fladdrade. Lundegård Prins. 19 (1889). Hon fladdrar mellan dörrarna så flitig och flink. PT 1896, nr 261, s. 3. Fladdrandet efter ögonblickets hugskott. EHildebrand i SvH 4: 67 (1904). Hans klippska, opålitliga ögon fladdrade och foro åt alla håll. Lindqvist Herr. 310 (1917). — särsk.
a) (numera knappast br.) fjäsa. Den stolta ynglingen, / Som .. / .. med fjärilen / Fladdrar flygtigt kring behagen. Widström Vitt. 20 (1799, 1840). Fladdra omkring en skönhet. Björkman (1889).
b) vara flyktig l. ombytlig l. hållningslös l. ytlig; sakna stadga l. bestämdhet; i sht i p. pr.; särsk. om person l. sinne l. karaktär o. d. Verldenes fladrande och fria vishet. Bælter Chr. 194 (1743, 1748). Dalins svenska har något sväfvande, fladdrande, obestämdt. Wieselgren SvSkL 4: 144 (1847). Ett fladdrande lynne. Rydberg Frib. 17 (1857). Fladdrande idealism. Söderblom Herdabr. 58 (1914).
c) (†) om person l. minne o. d.: vara l. visa sig osäker. (På ålderdomen) flattrar theras Minne. PJGothus Pollio EwLijff O 3 b (1602). (Blanck) står och flatrar här för Consistorio och wil inthet bekenna sanningen. ConsAcAboP 2: 302 (1661).
d) med. om puls: slå svagt o. oregelbundet; i sht i uttr. fladdrande puls; jfr DARRA, v.1 3 b α. (Den sårade) var utblödd. Af pulsen kändes endast en svag fladdring. Berg Germ. 210 (1916).
7) med anslutning till 4. Du ser .. glädtigheten fladdra några ögonblick. Lehnberg Pred. 3: 39 (c. 1800). Genialiska lusteldar, som fladdra och förvåna. SKN 1842, s. 155. Den tro, som fladdrar en stund och slocknar i mörker. Topelius EvangBarn 335 (1893). (†) De .. blifva så uppeldade i fladdrande rörelser och i andagt så heta som en bakougn. Nohrborg 320 (c. 1765).
2) (†) till 6, särsk. till 6 b; tr.: gm ett ”fladdrande” liv bortjaga (ngt). Fladdra bort lifvets vidrigheter, och förgäta des dageliga möda. Björn Pap. 2 (1794). —
FLADDRA FRAM10 4. jfr FRAMFLADDRA. särsk.
1) till 2. Sannskyldiga Ostendetoaletter fladdrade fram öfver de breda kalkstensplattorna. Lindqvist BakMoln. 103 (1911).
FLADDRA OMKRING 10 04, äv. KRING4. jfr KRINGFLADDRA. särsk.
1) till 1. Bien, hvilka glädtigt fladdra omkring så länge solen skiner. Schartau UtkPred. 441 (c. 1810).
FLADDRA TILL 10 4. särsk. till 4. Kalm Resa 1: 178 (1753). Nävern började slockna. En och annan låga fladdrade ännu till så mycket att jag skönjde väggen. Didring Malm 1: 166 (1914). bildl. När han fick se svensken fladdrade något till i ögonen på honom. Essén Vap. 113 (1917). —
2) till 2. Kling Spect. Aa 3 a (1735). Den lätta silkeskappan (som Gustav III bar vid maskeraden) fladdrade upp. Heidenstam Svensk. 2: 318 (1910).
3) till 4. Wallin Vitt. 1: 4 (1805). Om .. underliga lågor skulle fladdra upp ur plogfårorna. Heidenstam Dag. 146 (1900, 1909). —
1) till 2. Bellman 2: 9 (1769). Kråset i barmen / Det fläktar och det fladdrar ut. Dens. 3: 63 (1790). (tillf.) tr.: under fladdrande veckla ut (ngt). Flaggan, blå och gul, sin tunga fladdrar ut. Bellman 6: 194 (1787).
Avledn.: FLADDRA, r. l. f. (†)
1) till 2: bubbla; i ssgn SÅP-FLADDRA.
2) till 4: ostadig flamma. Lågen (var) efter 2:ne timmars eldning knappt så god som sista gången (gul med hvitare fladdror). JernkA 1836, s. 321. —
FLADDRARE, m. särsk.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content