FLANA fla3na2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr FLAN, sbst.2 (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. flana, vara ostadig l. på ett opassande sätt glädtig; jfr (ä.) d. flane, stryka omkring, vara ostadig o. lättsinnig, nor. dial. o. isl. flana, fara blindt fram; jfr gr. πλανᾶσϑαι, flacka omkring (jfr PLANET)]
(bygdemålsfärgat o. vard., föga br.)
1) fara fram utan eftertanke, vara ostadig l. lättsinnig. Ungt Folk thet behåller then gamble Sedwana, / I Flaas och i Lättia at ränna och Flana. Törnewall B 6 b (1694).
2) hångrina, flina. Tidningsprässen i allmänhet ’flanar' och grinar åt alla allvarliga sträfvanden efter en bättre sakernas ordning. Socialdem. 1892, nr 240, s. 2.
Avledn. (bygdemålsfärgat o. vard., föga br.): FLAN, sbst.1, se nedan under FLANE. —
FLAN, sbst.2, n. l. r. (m. Dalin (1851)). [sv. dial. (Västergötl.) flan, n., gyckel] till 2: flatskratt, hångrin. Slå till en flan. Dalin (1851; betecknat ss. ”pop.”). Socialdem. 1892, nr 240, s. 2. —
FLANA32, i västra o. södra Sv. stundom 40, f. [sv. dial. flana, ostadig l. lättsinnig l. påflugen kvinna; jfr d. flane, nor. dial. flana] till 1: slyna. Hwad will tu i thet huset stana? Nog kan tu få en tocken flana. CupVen. C 3 b (1669). —
FLANE, äv. FLAN, sbst.1, m. (flane 1621—1651. fla(a)n 1669—1685) [sv. dial. flane; jfr d. flane, d. dial. (Bornh.) flan] till 1: påflugen l. dåraktig l. lättsinnig mansperson. Thet vproor Jöns en vng flane / Ther haffuer kommit på bane. Prytz G1 H 1 b (1621). Spegel GV 186 (1685). —
FLANOT, adj. [jfr sv. dial. flanig] (†) till 1: dåraktig, lättsinnig. Een flanot Elskogz-Gaper. Spegel GV 169 (1685).
