SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FLEN fle4n, sbst.1, r. (l. m.), äv. n. (m. l. r. ÄARäfst 12 (1596); m. Lind (1749), LoW (1911); n. Sahlstedt (1757), Dalin (1851); m. o. n. Lundell); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. = ((†) -er Murenius AV 546 (1664)).
Etymologi
[fsv. flen, svulst, giktknuta, motsv. nor. flein, knuta, svulst; eg.: ngt uppsvällt]
1) (numera bl. bygdemålsfärgat, med ålderdomlig anstrykning) växt l. knöl (hos människa l. djur); aterom, cysta, säcksvulst; struma; giktknöl, giktknuta. (Lat.) Struma vagans. (sv.) Fleen. Schroderus Lex. 19 (1637). Flenar och Bölder. DA 1771, nr 241, s. 3. Flen eller kallsvulst. Landsm. II. 5: 24 (1881).
2) (†) gikt, reumatism, ”värk”. Flenen bryter fötter och händer. Forsius Spec. A 8 a (1620). The, som medh torr Wärck eller Flenen (som the kalle) qwälde äre. Palmcron SundhSp. 17 (1642). Den så kallade Flen, som förmenes vara Gikt. Hülphers Norrl. 2: 29 (1775).
3) (numera bl. bygdemålsfärgat, med ålderdomlig anstrykning) magsyra, magkatarr; kardialgi; kolik, knip (i magen). Hon kunne signa för flenen och gastawredh. ÄARäfst 12 (1596). Fleen, är en siuka som består uti reef och upkastning. Spegel 110 (1712). (Jag) kände flen i magan. Dalin Arg. 2: 340 (1734, 1754). Flen .. består i en sveda och et qval med sugande kring Mag-skärfven. Haartman Sjukd. 148 (1765). Dalin (1851). — bildl. I skolen löpa upp till gården ... För löjtnanten töcks vilja läsa flen ur skallen på eder! Lindqvist Dagsl. 3: 48 (1904; yttrat av en inspektor till gårdens drängar). — jfr MAG-, VATT(EN)-FLEN.
Ssgr (till 1): A: FLEN-GRÄS, sbst.1 (sbst.2, se FLEN, sbst.3, ssgr) (flene- 1638—1684) (†) = -ÖRT. Franckenius Spec. B 2 b, E 2 b (1638; om Scrophularia nodosa, Ranunculus Ficaria o. Saxifraga granulata). Hvit sten-bräcka, flen-gräs. Serenius Kkkk 2 b (1757). SvTyHlex. (1851). —
-HUS. (bygdemålsfärgat) aterom, cysta, säcksvulst; äv.: senknut; förr äv. om andra, äv. elakartade svulster. Linder Frans. 52 (1713). Flenhus eller Hölsesvulster. Haartman Sjukd. 150 (1765). Flenhus. Är en rund, i eller under huden sittande, rörlig, oöm svullnad, som, åtminstone i början, kan skjutas af och an; innehåller olika, hårda, gryniga och mjuka ämnen, inom en egen hylsa. Nordblad Skeppsläk. 77 (1842). Hallin Hels. 2: 783 (1885). —
-ÖRT. (flens- 1639) växten Scrophularia nodosa Lin. (med knölformigt förtjockade ledstycken på den underjordiska stammen, vilka förr användes mot svulster o. d.); i olika delar av landet (numera bl. bygdemålsfärgat) om åtskilliga andra växter. Schroderus Comenius 136 (1639; om Saxifraga granulata Lin., med knöl- l. lökformiga groddknoppar kring stjälkens bas). Franckenius Spec. D 3 a (1659). Linné i VetAH 1741, s. 85 (om Ranunculus Ficaria Lin., med knölrötter). Dens. Fl. nr 268 (1755; om Parnassia palustris Lin.). Haartman Sjukd. 102 (1759). Dalin (1851). Flenört ... Genom förvexling har namnet i Vesterbotten blifvit öfverfördt till Skelörten (Chelidonium majus Lin.) och Röllikan (Achillea Millefolium Lin.). Fries Ordb. 27 (c. 1870). Krok o. Almquist Fl. 1: 35 (1883).
B (†): FLENE-GRÄS, se A.
C (†): FLENS-ÖRT, se A.
Spoiler title
Spoiler content