FLINTA flin3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (Weste (1807)).
Etymologi
[sv. dial. (Västerb., Finl.) flint, slå eld med flinta o. eldstål, slå till; till FLINTA, sbst. 2 a]
(i fråga om ä. förh., numera föga br.) slå (med eldstål) på flinta för att framkalla gnistor; framskaffa (eld) gm att slå eldstål mot flinta. Nordforss (1805). Efter ett långt flintande och blåsande blef ändtligen eld. Carlén Ensl. 1: 93 (1846). (Han) flintade eld i fnösket och tände sin pipa. Hemberg ObanStig. 238 (1896). Fanns icke en god tomte i huset, fick .. (husmodern) nog stå och ”flinta och flinta”. Hembygden 1910, s. 93.
Särsk. förb. (föga br.): FLINTA FRAM10 4.
1) intr., om gnista: springa fram (som resultat av ett slag). Då och då flintade en gnista fram under hästhofvarne. Benedictsson FruM 120 (1887).
2) (vard.) tr., bildl.: tvinga fram (ngt). Ett godt arbete .. få se — kamrat — om jag då inte skall lyckas flinta fram en smula erkännande äfven ur dig. VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 408.
