FLÄCKA fläk3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[assimilerad sidoform till FLÄNKA]
timmerm. med yxa avhugga bark, kanter o. d. på (timmerstock), med yxa grovhugga (bjälke, sparre o. d.), flänka; äv. skogsv. i fråga om grund bläckning (i ett träds ytterbark). Röding SD (1798). Sturtzenbecher (1805). (Pumpgodsvirke) bör vara af frisk och god trädart .. med påsittande bark, fläckad långs trädet, i 6 à 8 smalare ränder. ReglVirkeslefv. 1825, § 84. NF 2: 669 (1877). — jfr AVFLÄCKA, v.1
