publicerad: 1925
FLÄKTA fläk3ta2, v.1 -ade. vbalsbst. -AN (†, AWollimhaus Vitt. 42 (1667)), -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr FLÄKT, sbst.1
Ordformer
(flechta 1541—1749. flächta c. 1642—1745. fläckta 1640—1856. fläkta 1690 osv. flägta 1685—1908. flekta 1741. fleckta 1749—1769)
Etymologi
[fsv. fläkta; iterativbildning på t till roten i FLACKA, v.1]
1) (numera bl. ngn gg i högre stil) flaxa l. slå (med vingarna); vifta (med svansen l., om person, med handen l. ngt som hålles i handen); äv. eljest i fråga om liknande upprepade (häftiga l. hastiga) rörelser upp o. ned, fram o. tillbaka l. från ena sidan till den andra; i sht med prep. med; ngn gg: fladdra; äv. om (en fågels) vingar l. (en hunds) svans: flaxa resp. vifta; i poetiskt spr. ngn gg med direkt obj. i uttr. fläkta sina vingar, fläkta avsked o. d.; stundom bildl.: flaxa l. fara hit o. dit o. d. Cherubim flechtadhe medh winganar, at the skulle lyffta sigh vp jfrå iordenne. Hes. 10: 16 (Bib. 1541). Han (har) medh skempt medh myssan .. flechtat för hans ansichte. ConsAcAboP 1: 205 (1646). En orm, hvilken blifvit trampad .. fläcktar med sin gadd (dvs. ”spelar” med tungan, rör den hastigt fram o. tillbaka). Mörk Ad. 2: 412 (1744). Fjäriln han fläktar bland blommor och bin. Bellman 5: 265 (c. 1780). Käraste systrar! tagen i ring, / Dansa och fläkta, tumla och spring. Dens. 3: 33 (1790). Snart flägtade Sömnen sina vingar öfver hennes .. Panna. Almqvist Parj. 86 (1817). Den arma flickans lott / Är att fläkta afsked blott, / Med en tårfull duk i handen. Runeberg 2: 323 (1832). Flägta med svansen (om hundar). Deleen (1836; under wedeln). När pestens svarta vinge fläktade öfver verlden. Beckman Amer. 2: 147 (1883). (Kråkor) komma i maklig, fläktande flykt. Knöppel SvRidd. 46 (1912).
2) (i sht i högre stil) om fana l. vimpel, gardin, slöja l. mantel l. annat fritt fallande l. löst sittande klädesplagg o. d., äv. (numera föga br.) om säv l. vass o. d.: slänga hit o. dit l. fram o. tillbaka (för vinden l. luftdraget), fladdra, vaja, svaja; om (ljus)låga o. d.: fladdra, flämta. Risell Vitt. 473 (1722). Ett fläktande norrsken. Bergklint Vitt. 186 (1764). Se, hur fanan fläktar. Bellman 5: 26 (c. 1775). Hvassen fläktar för vinden. Ossian 1: 71 (1794). Ryttare .., klädda i blåa kapprockar, som flägtade efter hästryggen. (Forssell o.) Grafström 100 (1832). Armen .. darrade, så att ljuset fläktade. Hallström GHist. 106 (1895). Gardinen fläktade åt sidan. Dens. Sparfv. 83 (1903). jfr (†): Ther flyger Liungeeld som een tusendspitzig Skächta / Och skal them Ondom til een Skräck och Rädzla flächta. Spegel GV 60 (1685).
3) i fråga om förandet fram o. tillbaka, upp o. ned osv. av solfjäder l. annat redskap i syfte att åstadkomma luftdrag l. svalka.
a) om person; ofta med prep. med o. sbst. betecknande redskapet i fråga; dels intr. i förb. fläkta på (ngn l. ngt), dels tr. med obj. som angiver den l. det som träffas av luftdraget osv. (äv. refl.) l. stundom i sådana uttr. som fläkta svalka o. d. Rålamb 13: 73 (1690). Tag denna sol-fiädren, och fläckta så här sackteligen väder uppå denne Flickan. Österling Ter. 1: 323 (1699). Fläckta med Solfiädren. SedolärMercur. 2: nr 12, s. 8 (1731). Fläckta på elden. Sahlstedt (1773). Min far har slumrat in litet .., och Neri fläktar flugorna af honom. Björn Pap. 73 (1794). Tea gick efter en solfjäder och satte sig att fläkta systerns heta panna. Edgren Lifv. 1: 282 (1883). Hon fläktade sig med en hopviken tidning. Strindberg Utop. 5 (1885). Fläkta svalka på sig. Klint (1906).
b) om solfjäder o. d.: föras l. röra sig fram o. tillbaka. Snart började .. alla solfjädrar at flägta. Kellgren 3: 291 (1790).
4) om luft l. vind, äv. doft l. ångor som vinden för med sig: komma i svaga, avbrutna strömmar l. pustar; ofta opers.; äv. bildl. Det fläktar friskt från havet. Låt flächta en skön, och härligh een lucht, / Aff Skoghar, Åkrar, och Ängier. Wivallius Dikt. 105 (c. 1642; till Våren). Det fläcktade på mig. Widegren (1788). I den verld .. (Fredrika Bremer) framtrollar (i ”Grannarna”) flägtar frid och trefnad. VFPalmblad i SvLittFT 1837, sp. 172. Aftonvinden fläktade mild och svalkande kring den promenerandes tinningar. Blanche Tafl. 1: 157 (1856). Ljufva vällukter fläktade genom salarne. Rydberg KultFörel. 4: 481 (1887). — särsk.
a) (i sht i högre stil) i uttr. fläkta svalka, vällukt o. d.; äv. oeg. o. bildl. Agrell Maroco 2: 41 (1796, 1807). Vi skola fara öfver det stora hafvet .. och låta det fläkta sin friskhet i våra själar. Bremer Sysk. 1: 330 (1848). Det var denna (Stoas) lära (om sedlig självbestämmelse), som flägtade storhet genom Hedendomen. Rydberg Ath. 155 (1859). Ingen vind fläktade den ringaste svalka i den djupa floddalen. Kongo 2: 197 (1888).
b) (i poesi o. högre stil, föga br.) sätta (ngt) i en vajande l. svajande l. fladdrande rörelse; äv.: komma (en låga) att flämta; äv. bildl. JGOxenstierna 1: 21 (1805). Kulen flägtade en vind / De glesa silfverhåren. Franzén Skald. 1: 279 (1810, 1824). Hallström VilsnFågl. 29 (1894).
1) tr. till 3 o. 4. Eldh Myrt. 2 (1701, 1725). Friskare vindar fläktade bort en del af det förra kvalmet. Quennerstedt Torneå 2: 94 (1903; bildl.).
2) (mindre br.) intr. till 4. Meurman (1846). Hansans poesi fläktar bort. Mattsson VSkr. 1: 103 (1908). —
FLÄKTA UNDAN10 32, äv. 40.
1) tr. till 3 (o. 4). De vingar hvilka fläkta hettan undan ifrån hans hufvud tillhöra Anden sjelf. Thomander Pred. 1: 544 (1849).
2) intr.
a) till 1. En jorduggla far upp framför oss och fläktar undan, tyst och mjuk som en fjäder. Rosenius Naturst. 30 (1897).
FLÄKTA UPP10 4 l. OPP4.
1) tr. till 3 (o. 4): pusta upp (en låga o. d.); i sht bildl. Thomander 3: 135 (1831). Då skola Octavias suckar fläkta upp elden hos Cæsar. Hagberg Shaksp. 12: 179 (1851).
2) intr. till 2. En duk kring hennes hals, mjellhvit som sjelfva snön, / Sjelfsvåldigt fläktar opp. Bellman 3: 253 (1790). Kræmer ResÖst. 62 (1913). —
FLÄKTA UT10 4. tr. till 3 (o. 4). CAEhrensvärd Brev 2: 348 (1799). Hon öppnar dörr och fönster och fläktar ut röken. Runeberg ESkr. 2: 213 (1833). O min Gud, fläktade jag ut lampan? Almqvist Amor. 130 (1839). jfr UTFLÄKTA.
FLÄKTA, r. l. f., se d. o. —
FLÄKTARE, i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.
2) (föga br.) fläkta; solfjäder. (Gäss) giffwa Fiädrar the bäste til .. Flächtare. Risingh Landb. 75 (1671). TT 1888, s. 89. Strindberg SvÖ 3: 197 (1890). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content