SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FLÄSKA, förr äv. FLISKA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(flisk- 1539. fläsk- 1760 (: fläskedrängar)1912)
Etymologi
[jfr sv. dial. fliska, skära upprepade gånger illa o. ojämnt på bröd l. kött, d. flæske (ä. d., d. dial. fliske) skära djupt o. våldsamt (i sht i kött), flänga, gå våldsamt tillväga med ngt, tala vredgat o. högröstat, svärja, no. fliska, arbeta energiskt, svärja; samhörigt med FLÄSK o. FLIS, sbst.1]
1) (†) sönderskära, sönderflänga. Weste (1807). Larsen (1865). jfr: Nogot nytt sett til at sweria, med fliskande, speckiande och packande. OPetri Ed. A 3 b (1539) [trol. avses några förbannelser ss. ”fan fläske mig” l. ”späcke mig” l. ”packe mig” l. dyl.; jfr d. fanden brandspidde mig, knække mig].
2) (i vissa trakter) slå l. träffa en köttig del av kroppen, så att det smäller; särsk. om boll vid misslyckat försök att uppfånga den. (Läderbollen har) den utomordentliga förtjänsten att ’fläska' eller ’ta så att det fläskar', då man kåddar träff. WSolstrand i Hembygden 1912, s. 148.
3) (i vissa trakter) om person: vid försök att uppfånga bollen träffas av densamma på bar del av kroppen.
Ssg: (1) FLÄSKE-DRÄNG. [jfr sv. dial. fläska-kär(l)] (†) person som går efter plogen o. uppvälter den upplöjda torvan, då den gm dålig plöjning ej kommit i det rätta läget. GbgMag. 1760, s. 504.
Avledn.: FLÄSKARE, r. l. m. (i Finl., vard., mindre br.) till 2: slag. Jag (gav) honom en fläskare, så att min hand värkte. ZTopelius (1833) hos Vasenius Top. 1: 448.
Spoiler title
Spoiler content