SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FNASSEL fnas4el, sbst.1, n.; best. fnasslet; pl. (föga br.) =.
Ordformer
(fnassel 1749 osv. fnasel 1768. fnasl 1680)
Etymologi
[jfr sv. dial. fnasel, skabb, avledn. till FNAS]
2) [specialanv. av 1] (vard.) om små överhudspartiklar som (i sht vid vissa hudsjukdomar l. efter vissa febersjukdomar) lossna o. avskiljas från huden; fjäll; mjäll; äv. dels om fint fjällande hudutslag, dels om små rödaktiga blemmor; jfr FNAS 2. Hiärne Suurbr. 61 (1680). Fnis eller fnassel i hufvudet. Lind 1: 1334 (1749). Gryn och finnar samt annat fnasel i ansigtet. Westerdahl Häls. 302 (1768). Svalin Ordl. (c. 1847).
Avledn.: FNASSLA, v.1 (fnasla 1746) (föga br.) till 2; bl. i pass. o. refl.: fjälla sig; särsk. i förb. fnasslas av10 4, avfalla i form av fnassel. Linné i VetAH 1746, s. 286.
FNASSLIG, adj. (fnass- 1773 osv. fnas- 17491848) (vard.) till 2: som är behäftad med (besvärad av) fnassel; småblemmig; småfjällig, fnasig; förr äv.: skabbig. Fnasslig i ansiktet. Fnasslig näsa, hy. Fnasligt hufvud. Lind 1: 1334 (1749). Utvärtes är han skabbig, klådig, fnaslig och otäck. Borg Luther 2: 825 (1753). Då Hästen är fnaslig eller skabbig. Märkes däraf, at hästen skubbar och klår sig. Bure Häst. 30 (1801). jfr RÖD-FNASSLIG.
Spoiler title
Spoiler content