SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FONEM fone4m l. få-, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[av fr. phonème, av gr. φώνημα, ton, stämma, tal, till φωνεῖν, frambringa (ett) ljud, till φωνή, ljud (se FONO-). Ordet har i sv. införts av A. Noreen, tidigast, ss. i Ljudl. 1 (1895), i en bet.: enskilt språkljud]
språkv. i språkligt syfte frambragt ljudmassa (utan inbegrepp av betydelse); språkljudsmassa; motsatt dels: semem, dels: morfem. NordT 1896, s. 383. Det minsta fonemet är det enskilda (språk)-ljudet, t. ex. s, k, r, i. 2NF (1907).
Spoiler title
Spoiler content