FONETIK fon1eti4k l. få1-, r. (l. f.); best. -en; pl. (i bet. läroböcker i fonetik) -er.
Etymologi
[jfr d. fonetik, t. phonetik, eng. phonetics; till FONETISK]
1) (†) av C. J. L. Almqvist föreslagen benämning på den del av versläran som handlar om rimmet. Almqvist SvSpr. 198 (1840).
2) språkv. lära(n) om språkljuden, särsk. med tanke på läran om språkljudens akustiska, anatomiska o. fysiologiska förutsättningar, ljudlära; jfr FONOLOGI 1, LJUD-FYSIOLOGI; äv. (ngt vard.): lärobok i fonetik. Akustisk, experimentell fonetik. Läran om de ljud, som ingå i ett språk, kallas fonetik eller språkets ljudlära. Aurén Ljudl. 4 (1869). Noreen VS 1: 44 (1903).
