SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1925  
FORK for4k, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. fork, högaffel, dynggrep; jfr d. fork, högaffel, nor. dial. furk, gaffel varmed man upptager fångad lax, mnt. vorke, t. forke (fht. furcha), eng. fork (feng. forca), fr. fourche, it. forca (jfr FORKETT); ytterst av lat. furca, tjuga m. m., av ovisst urspr.; jfr BIFURKATION]
1) (numera bl. i bygdemålsfärgat spr.) högaffel, tjuga. (Lat.) Furcilla (sv.) gaffel, fork. VarR 25 (1538).
2) (numera knappast br.) metall. på ett långt träskaft fastsittande tvågrenig järngaffel som vid smältning av olika slags malm användes för avlägsnande av slagg. Genom hålet rinner slaggen bort, som med en fork afföres. Linné Ungd. 2: 217 (1734). Rinman (1788). JernkA 1833, s. 603.
Spoiler title
Spoiler content