FORTREGA, v., anträffat bl. i p. pf. best. fortregede.
Etymologi
[sannol. lånat med hypersvensk stavning från t. vertreuen (l. motsv. mnt. form), sidoform till vertrauen (se FÖRTRO)]
(†) anförtro? Hvadh them tycktis um hans handel, effther som han sigh emott hans konglige Ma:t besynnerligen i then fortregede legation in i Danmarch schickad hade. RA 1: 465 (1546).
