(frans- (-sz-) 1540 osv. fransk- c. 1750 —c. 1770)
Etymologi
[av nt. fransmann; jfr d. franskmand, t. franzmann; jfr FRANSKo. MAN, m. Formen franskman beror på anslutning till FRANSK]
fransk man; ss. predikativ ngn gg äv. om fransk kvinna; i pl. om individer av franska folket utan hänseende till kön; jfr FRANSOS 1. GR 13: 55(1540). Vij klädom oss som fransmän, som voro vij deras vasaller. Linné Diet. 1: 88(c. 1750). Hennes mormor var fransman, men hennes mor engelska. SDS 1895, nr 154, s. 3.— särsk.
a) (i sht vard.) i sg. best. i icke individuell anv. ss. beteckning dels för den franska nationen l. staten, dels för fransmännen i allm. l. för den franska folktypen. Columbus Ordesk. 12(1678). Hollendare bära p(ännin)g(ar)ne i pungen, säga de, men fransmannen utan på. Linné Diet. 1: 89(c. 1750). Högberg Frib. 231(1910).
b) i bildl. l. överförd anv.; särsk.
α) om person som i sinnelag l. levnadssätt o. d. liknar l. efterliknar fransmännen; med adj-attribut äv. om person som studerar l. l. är hemma i franskt språk o. litteratur; särsk. i uttr. Nordens fransmän, skämts. l. ss. allvarligt menad artighet använd benämning på svenskarna. En genomsprängd ciceronian, men — klen fransman. Sturzen-Becker 2: 149(1857, 1861). EHTegnér i Ydun 1870, s. 71.
β) (i sht vard.) fartyg av fransk nationalitet. SP 1779, s. 360.
