[fsv. fränka, motsv. d. frænke, fnor. frænka, nor. frenka; kortform för FRÄND-KONA(se FRÄNDE,ssgr)]
(numera bl. arkaiserande l. poet.) kvinnlig anhörig l. släkting; förr möjl. särsk. om avlägsnare kvinnlig släkting (jfr anm. under FRÄNDE 1); äv. mer l. mindre bildl. Luk. 1: 36(NT 1526). Sägh til wijshetena, Tu äst mijn syster, och kalla klokhetena tina frenko. Ordspr. 7: 4(Bib. 1541). Twå .. aff hans närmesta frenkor. Petreius Beskr. 5: 27(1615). H. K. M:tz närskylte frenkor och lekesystrar. RP 7: 458(1639). Weste(1807; angivet ss. gam(malt) och bibl(iskt)). Drottning Elisabeth af Böhmen, hans fränka — begge voro barn af .. Kristian IV:s systrar. IllSvH 4: 169(1880). Den lugna glädjen eller .. hennes lika sköna fränka, den lugna sorgen. Rydberg Dikt. 2: 95(1891). — jfr BLODS-,SJÄLS-FRÄNKA.— Anm. Dalin(1851) anmärker att ordet ”nu”, fastän ”föga brukl.”, användes om ”genom eget eller annans äktenskap med någon befryndad” kvinna. Jfr anm. under FRÄNDE 1.
