FRÄNNEKE, m., anträffat bl. i pl. frennekar.
Etymologi
[säkerligen att fatta ss. diminutiv till FRÄNDE o. lånat av ett nt. vrendeken, motsv. mnl. vriendekijn]
(†) frände. Eftersom jag mig hoss Rixcanseleren förfrågade, om mijna söner skulle resa ut med mina frennekar åt Engeland, så sender jag dem och nu med honom. OxBr. 11: 93 (1638).
