SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1926  
FURA, sbst.2, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[sv. dial. fura (Smål., Blek.), fure (Skåne), fur(r)o, furu, fur (Finl.), knut, fnurra (på tråd); jfr sv. dial. fur, v. (Finl.), trassla, furr, v. (Finl.), tvinna garn, snurra omkring, fura sej (Skåne, Blek.), fur(r)a sä (Finl.), fnurra sig, trassla sig, ävensom sv. dial. fured (Skåne), hopvriden, knutig, fur(r)o (Finl.), fnurrig, trasslig]
(†) knut. Ihre (1769). — särsk. bildl.: (liten) missämja; ”fnurra på tråden”. Såsom Wederparten Clariss. Mag. Enevaldus behagat haf(ve)r i sin inlaga att uthelåta sielffwa ohrsaken till then fuhran os emillan. VDAkt. 1678, nr 344.
Spoiler title
Spoiler content